Kan en journalist riskera rättsliga påföljder bara genom att beskriva ett hus? Nya lagar och inskränkningar i offentlighetsprincipen riskerar att begränsa journalistiken, skriver Reportrar utan gränsers talesperson Erik Larsson.
Jag sätter mig på tunnelbanan till Solna och undrar om jag kommer att bli polisanmäld för det jag nu tänker göra. En lång rulltrappa tar mig upp till ett sommarlugnt torg. Jag går mot polishuset. Där ligger det. Sandrött tegel. Fönster i metallramar. Rullad taggtråd vid järngrind.
En medelålders kvinna i ljus blus skyndar fram till en av dörrarna på långsidan. Hon slår in sin kod på kodlåset till höger och hastar in. Jag undrar hur det ser ut där inne nu. För en evighet sedan jobbade jag i detta tegelkomplex. På Arbetsförmedlingen. Då drog korridorerna som raka sträck genom byggnaden. Långa och omänskliga. Nu funderar jag mest över arkitekten. Vill man inte att ens hus ska synas, utstråla något? Det här är motsatsen. Stängt, anonymt. En byggnad som signalerar – se mig inte!
Jag promenerar längs fasaden och undrar om någon betraktar mig via de många övervakningskamerorna. Det var utanför detta hus som en journaliststudents filmning ledde till dagsböter. En liten bit av fasaden kom med då han filmade en intervju här. På väg mot tunnelbanan passerar jag det lilla torget igen och tänker att om någon skulle polisanmäla mig för texten ovan kan det leda till en fällning.
Sedan grundlagsändringen som trädde i kraft den 1 januari 2023 gäller avbildningsförbudet även journalistisk verksamhet. Det är inte bara förbjudet att fota vissa skyddsobjekt, det kan räcka med att i text beskriva hur de ser ut. Svensk lagstiftning har nått en nivå som börjar kännas absurd.
Farlig lag
Några dagar tidigare var jag på UD tillsammans med flera företrädare för yttrande- och pressfrihetsorganisationer. Vi träffade utrikesministern och pratade om Dawit Isaaks situation. Efter mötet småsnackade vi lite på torget utanför. Journalistförbundets ordförande Ulrika Hyllert frågade vakterna om vi fick ta en bild med UD-skylten i bakgrunden. Den ena vakten sa bestämt nej, men blev rättad av sin kollega. ”Det går bra”. Han sa något till sin kollega, troligen att UD visserligen är ett skyddsobjekt men att det inte omfattas av avbildningsförbud.
Det är ju skönt för polisen som slipper bötfälla en massa plåtande turister, men det finns också en viktig fråga här. Hur ska en journalist veta om den råkar filma ett skyddsobjekt eller inte? Och är lagen ens rimlig? Om det sker en allvarlig incident vid en skyddsklassad polisstation, är det ens lagligt att beskriva omgivningen? Det finns dessutom inga offentliga listor. Den som filmar i en stad kan alltså begå ett brott utan att veta om det, bara för att kameran råkar fånga fel byggnad.
Sjuka lagar har en tendens att ligga där och vänta tills någon vill använda dem. Ofta selektivt. Ofta mot personer som på något sätt retat makten. Jag litar inte på att myndigheter alltid kommer att använda den typen av makt varsamt. Det är därför lagen är farlig.
Villkorad frihet
I dag, torsdagen den 25 juni, släpper nätverket Kommittén för demokratins röstbärare rapporten ”Villkorad frihet”. Den släpps under Almedalsveckan och är en genomgång av hur möjligheterna för journalister, kulturutövare och akademiker har beskurits. Hårdare lagar om avbildning som drabbar journalister runt om i landet är bara ett av flera exempel. Det är en utveckling som pågått under flera mandatperioder.
En ny lag om utlandsspioneri, möjlighet för polisen att beordra webbleverantörer att ta bort information, anonymiserade polisbeslut och sekretess för uppgifter inom ramen för Nato-samarbetet. Det är några av de förändringar som genomförts den senaste tiden. Dessutom är trenden nu att vi är på väg mot en ökad politisk styrning av myndigheter och institutioner som i Sverige tidigare haft en stor autonomi. Lagstiftarna menar att det är förändringar som behövs i en orolig tid.
Samtidigt går det väldigt snabbt nu. Sverige är ofta ett extremt land. Vi kastar oss till exempel mellan total avrustning och total upprustning. Samma reflex finns nu i lagstiftningen. Allt eller inget. Det måste sägas att det också tas steg för att värna journalistiken. Det är bra, men det räcker inte.
Attitydförändring – hot mot pressfriheten
Just nu håller jag på att lägga sista handen på en rapport där Reportrar utan gränser intervjuat journalister på svenska lokaltidningar om hur de upplever pressfriheten i Sverige.
Det som är allra tydligast i vår kommande rapport är journalisternas oro för vad som håller på att hända med offentlighetsprincipen. Inskränkningarna. Men också en förändrad attityd från politiker och tjänstemän som döljer sig bakom en mur av kommunikatörer. Offentlighetsprincipen verkar alltmer ses som en sorts service som myndigheter erbjuder när det passar. Det duger inte. Den är ju i själva verket ett av våra viktigaste verktyg för att avslöja korruption och upprätthålla demokratin.
När jag lämnar Solna tänker jag att något har börjat gå sönder. Att det största hotet mot pressfriheten i Sverige i dag kanske inte är nya lagar utan en förändrad attityd. Det bästa med det är ju att det går att laga. Att förändra. Att stödja Reportrar utan gränser är ett sätt att bidra till det. Klicka här för att bli medlem.
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
