Vi får en allt större del av våra nyheter från plattformar vi inte litar på. Det är kanske inte så konstigt att förtroende för medier sjunker. Men Sverige går mot strömmen, skriver Erik Larsson, Reportrar utan gränsers talesperson.
En spansk vän blev tatuerad i natt. Mot sin vilja. Någon ristade oönskade ord i hennes kropp. För någon månad sedan berättade hon om sin dröm för mig. Om att någon försökte tvinga på henne ord hon inte ville ha. Man borde kanske ha gjort något annat, festligare, men jag fick ett infall och la mig i hängmattan och började läsa Reuters Institutes rapport om digitala medier.
Då jag sakta gungade fram och tillbaka i vinden och mina ögon for över iPaden började jag tänka på den där drömmen om tatuerade ord. Hur vi nästan alla befinner oss under ett ständigt informationsbombardemang från olika plattformar. Hur det dras och slits i oss i kampen om vår uppmärksamhet.
Åsiktsmedier växer
I Sverige växer åsiktsmedier som Kvartal, ETC samt Bulletin och Riks och enskilda profiler som Marcus Oscarsson, Henrik Jönsson och Jan Emanuel når hundratusentals följare. Dessa medier tar upp viktiga perspektiv, men det finns faror med att lita på dem alltför mycket.
Vi har nu nått den punkt då fler får sina nyheter från sociala medieplattformar än direkt från nyhetsmedier, konstaterar Reuters Institute som frågat nära 100 000 personer i 48 länder och territorium om deras digitala nyhetskonsumtion.
Nu några hårda siffror. 54 procent får nyheter via sociala medieplattformar, jämfört med 51 procent via nyhetsplatser och appar. Nästan åtta av tio kollar på nyhetsvideos varje vecka. En växande andel vänder sig till oberoende kreatörer och influencers för nyhetsuppdateringar och andelen ”nyhetsälskare” har minskat från 29 till 22 procent på fem år.
Paradoxen är, enligt Reuters Institute, att en stor andel – 45 procent i hela materialet och 63 procent i Sverige – svarar att de vill ha opartiska nyheter. Samtidigt ökar andelen som får sina nyheter från sociala medieplattformar, som Facebook, Instagram och Youtube som inte anses lika trovärdiga.
En oroande siffra är att det genomsnittliga förtroendet för nyheter i världen sjunkit till 37 procent, vilket är den lägsta nivån sedan mätningarna började 2015. Sverige sticker dock ut här och 52 procent uppger att de för det mesta litar på nyhetsförmedlingen. En möjlig förklaring är att svenska etablerade medier tidigt låst in sitt material och styrt läsningen till sina egna appar och tjänster.
Miljardärer attackerar journalistik
Men vad beror den nedåtgående globala trenden på? Något entydigt svar finns inte, men runt om i världen ser vi hur politiker nu går hårt åt den etablerade journalistiken.
En fri press granskar makten. Den avslöjar det som makthavare helst vill slippa prata om. Om man lyckas få människor att tvivla på journalisterna blir det också lättare att få dem att tvivla på avslöjandena. Diskussionen flyttas från sakfrågan till budbäraren.
Det är en förklaring.
En annan är att allt fler miljardärer agerar på samma sätt nu.
För några dagar sedan gick den franske miljardären Bernard Arnault, vd för lyxvarukoncernen LVMH, till attack mot Le Monde. Tidningen hade publicerat en granskning i sex delar om hans makt, politiska nätverk, medieinflytande och kampen om vem som en dag ska ta över bolaget. Arnault svarade med ett öppet brev på X, där han avfärdade bilden av en familjekonflikt och ifrågasatte tidningens motiv och oberoende. Han bemötte däremot inte de centrala sakuppgifterna i granskningen.
Mediemogulen Vincent Bolloré har samtidigt gett den franska ytterhögern en mäktig medieplattform. Ett kommunikationsbolag med kopplingar till hans Vivendi låg också bakom en omfattande smutskastningskampanj mot Reportrar utan gränser.
I USA har vi techmiljardären Peter Thiel som skrivit att han inte längre tror att frihet och demokrati är förenliga.
Elon Musk uppmanar samtidigt miljardärer och företagsledare att använda sociala medier för att kommunicera ”direkt med folket”.
Det är ett sätt att uttrycka det på.
Ett annat är att säga att miljardärer med egna plattformar kan resa sig upp och ta fram de dyraste megafoner som världen skådat. Med dem kan de försöka dränka seriös granskning och rapportering. Det vill säga: rista in sina ord i oss.
Billigt att tycka – dyrare att verifiera
De etablerade medierna har fortfarande ett förtroende som de flesta opinionsmedier och sociala plattformar saknar. Därför har kampen om själva trovärdigheten blivit så viktig. Om journalistiken kan framställas som lika partisk och opålitlig som vilken nätprofil som helst, blir det också lättare för makthavare att gå förbi granskningen.
Ett tyckande kan publiceras på några sekunder. Journalistik kräver att uppgifter kontrolleras, källor värderas och någon tar ansvar för det som publiceras. När politiker och opinionsbildare rasar över att medier inte omedelbart namnger en misstänkt eller uppger personens religion, handlar det ofta om att det tar tid att ta reda på vad som hänt.
Mediesystemet förändras snabbt. Själv börjar jag tröttna på alla försök att dela upp människor i vänster och höger, kristna och muslimer, vita och svarta. Om vi nu måste dra en skiljelinje, låt den gå mellan dem som respekterar andra människor och värnar ett anständigt samtal, och dem som inte gör det.
Den pågående valrörelsen blir därför ett lackmustest. Jag litar mer på en person som visar respekt än på någon som tycker som jag men försöker tatuera in sina ord i andra.
Pressfrihet handlar ytterst om vår rätt att möta olika skildringar av verkligheten och att ingen makthavare, miljardär eller algoritm ensam ska få rista in sin version i oss.
Ett medlemskap eller en donation till Reportrar utan gränser är ett sätt att försvara den rätten.
Vi ses!
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
