En enda fråga till Narendra Modi räckte för att väcka nätets raseri. I dag hotas journalistiken inte bara av auktoritära ledare, utan också av plattformar vars affärsmodell belönar hat och polarisering, skriver Reportrar utan gränsers talesperson Erik Larsson.
Jag har själv suttit i sådana rum. Rum där allt är noggrant koreograferat. Talepunkter, artiga handslag och hökaktiga pressekreterare som är redo att rycka in om det ställs ”fel” frågor efter presskonferensens slut.
En extrem variant av detta är Indiens premiärminister Narendra Modi, som nyligen besökte Norge och Sverige. Han svarar i praktiken aldrig på frågor från journalister vid presskonferenser. Han lägger ut sin text och drar därifrån.
Men under presskonferensen i Oslo den 18 maj ställde den norska journalisten Helle Lyng på Dagsavisen den högst befogade frågan:
”Prime Minister Modi, why don’t you take some questions from the freest press in the world?”
Något svar från Modi fick hon inte. Däremot blev frågan början på några ”surrealistiska” dagar. Helle Lyng utsattes för en hatstorm från hindunationalistiska extremhögern. Hon kallades bland annat ”spion”, ”kinesisk propagandist” och ”prostituerad”.
Allt detta för att hon hade mage att fråga varför en regeringschef inte svarar på journalisters frågor.
Det säger något. Om extremister i allmänhet. Men också om hur sjukt det har blivit i en värld där auktoritära ledare vill tala utan att bli ifrågasatta – och där deras svans på nätet genast går till angrepp mot den journalist som gör sitt jobb.
Tyvärr är det inte särskilt förvånande. Vi ser samma tendenser på sociala medier även här i Sverige. När journalister rapporterar om klimatfrågor, eller granskar politiker, aktivister och affärsmän som sprider hat mot judar, muslimer eller andra grupper, låter det ofta påfallande likt. Fast i mindre skala.
Ny teknik och affärsintressen formar journalistiken
Journalister anklagas för att gå partiers eller sidors ärenden. Public service och etablerade medier får sig en släng av sleven. Extremister i världens länder låter ofta likadana. Och deras verktyg är hot, hat – och i växande grad även stämningar och domstolar.
Medier har alltid formats av sin tids teknik.
1858 lades den första telegrafkabeln över Atlanten. Det sågs som något alldeles oerhört. I stället för dagar eller veckor kunde information färdas över Atlanten på timmar. Många förfasade sig. Telegrafen var snabbare än sanningen, befarades det.
Men tekniken förändrade inte bara hastigheten. Den förändrade också språket. Telegram var dyra. Varje ord kostade pengar. Nyheterna blev kortare, hårdare och mer faktainriktade.
Även affären förändrade journalistiken. Tidningsägarna ville nå bredare publik. Att alltför ensidigt propagera för höger, vänster eller en enskild sakfråga fungerade sämre om man ville sälja sin tidning till många. Det fanns alltså affärsmässiga skäl att sträva efter opartiskhet.
Så var det då. Så är det nu.
Men dagens teknik drar åt ett annat håll. Sociala plattformar belönar den som väcker starkast känslor och driver hårdast opinion. Förr kunde nyheter bli en affär genom att försöka nå många. I dag kan man bygga en affär genom att få många att välja sida.
I dag är det inte längre självklart att news slår views.
Sluta hyr ut vårt offentliga samtal
Det påstås att strävan efter opartiskhet är föråldrad. Det är en syn som passar sociala medieplattformarnas ägare finfint. Vårt offentliga samtal ägs i dag av utländska miljardbolag vars affärsmodell tjänar på vår polarisering. Men det behöver inte vara så.
Forskaren Carl Heath pekar på en väg framåt: sluta anpassa demokratin efter techjättarna. Bygg öppna protokoll. Med öppna nätverk, som ActivityPub, kan monopolet brytas. Som med e-post: byt leverantör, behåll kontakterna.
Makten flyttas från plattformen till användaren.
Heath vill också se digitala torg där public service och det offentliga äger sin egen infrastruktur, i stället för att göda kommersiella appar. Vi måste sluta hyra vårt offentliga samtal på ett kommersiellt tivoli.
Det har han rätt i.
För vi kan forma vårt samhälle. Det går att stoppa lagar som beskär mediers frihet. Det går att straffa dem som ger sig på journalister. Det går att bryta beroenden.
Reportrar utan gränser jobbar för det. För att inte techjättar, extremister och auktoritära krafter ska kunna strypa allas vår rätt till information.
Ditt medlemskap är viktigt. Därför ska vi nu undersöka hur ni medlemmar ser på pressfrihetsfrågorna. Vad är viktigast enligt er? Vi söker medlemmar som vill svara på några frågor.
Anmäl dig genom att mejla maria.linden@reportrarutangranser.se. Skriv "Undersökning" i ämnesraden.
Din röst är betydelsefull.
Och har du inte blivit medlem ännu – ta steget nu.
Vi ses!
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
