Det som berör mig mest är ändå att allt fler inser att vi sitter i samma båt. Att pressfriheten inte bara är för journalister, utan oss alla. Konstnärer, vårdbiträden, snickare och konsulter, skriver Erik Larsson, talesperson för Reportrar utan gränser.
De välde in. Ett 50-tal. Fullblodsproffs. Skådespelare, sångare, teaterarbetare. I fredags satt jag på teater Ö2 Scenkonst och de som strömmade in vigde sin helg åt att göra något bra. Att på under ett dygn skriva en helt ny musikal och genomföra två föreställningar på teatern i Stockholm. Det blev två fantastiska föreställningar i pressfrihetens namn. Fullsatt. I vanliga fall tar det sex veckor att skriva – och lika lång tid att öva in – en musikal. Men den ideella organisationen Arts&Hearts gjorde detta på endast ett dygn, och biljettintäkterna går till Reportrar utan gränser.
Det som berör mig mest är ändå att allt fler inser att vi sitter i samma båt. Att pressfriheten inte bara berör journalister, utan oss alla. Konstnärer, vårdbiträden, snickare och konsulter.
Ibland undrar jag hur Ryssland hade sett ut om det funnits fria medier där? Hade de vågat attackera Ukraina om folket fått sin röst hörd?
Den här månaden har annars varit som alla andra. Donald Trumps utspel har präglat nyhetsrapporteringen från tidig morgon till sen kväll. USA:s president fortsätter att hota hej-vilt: Danmark, Grönland, Iran, Kanada, Venezuela. Han räknar upp tullsatser, talar om handelskrig och förolämpar allierade. Inget nytt där. Och i USA attackerar hans stormtrupper demonstranter och journalister.
Fotograf tacklades av ICE-agenter
En av dem som råkat illa ut är frilansfotografen John Abernathy. Den 17 januari bevakade han en demonstration utanför en federal byggnad i Minneapolis. Plötsligt gick ICE-agenter till våldsam attack. Han tacklades ned på marken och sprejades med pepparspray.
När John Abernathy låg nedtryckt i backen lyckades han hiva iväg sin kamera så att en annan journalist kunde rädda bilderna. Agenterna släppte honom sedan, men attackerna mot amerikanska medier sker numera regelbundet och det klistras etiketter på alla de journalister som inte följer Trump-regimens narrativ. Landet lutar åt fascism. Det kan också stå USA dyrt, då EU söker nya handelspartners. Men för mig framstår det som att Donald Trump faktiskt har en strategi för detta. En plan som handlar om att hans rörelse stöd till högerextrema i Europa ska bära frukt och leda till Trump-vänliga regeringar.
Donald Trump, Vladimir Putin och Xin Jinping kan i alla fall enas om att de vill se ett svagare EU och med på det tåget finns även techoligarker som Elon Musk med flera som hatar etablerade medier och vill se all trafik på sina egna plattformar.
Denna oheliga allians gör nu vad den kan för att undergräva etablerade mediers roll och dra undan mattan för det som finns kvar oberoende public service i olika länder. Det finns med andra ord en växande marknad för alternativa medier. I Sverige satsar affärsmän på Henrik Jönssons 100%, som ännu en gång visat att de sorterar under avdelningen politisk påverkansoperation, snarare än ett seriöst medium. Den här gången har de AI-genererat fram en bild av Magdalena Andersson för att göra så att hon ser rasande ut, rapporterar Expressen.
Sverige är nu inne i ett valår. Det ska bli intressant att se vilka politiker som tar sitt ansvar för demokratin och vilka som inte gör det. En av de svåraste sakerna man kan göra är att fördöma den egna sidan. De som är med i samma lag, men sparkar motståndarna på smalbenen och drar i tröjorna. Att blunda för såväl anti-semitism som jihadism.
Den som tror på demokrati och pressfrihet reagerar även om ”den egna sidan” gör fel.
Det börjar med språket
De auktoritära rörelserna börjar inte med batonger eller lagförslag, utan genom ord och tjat. När journalister konsekvent beskrivs som fiender, lögnare eller samhällshot urholkas inte bara deras legitimitet, utan också allmänhetens empati. Det sker gradvis. I små doser arsenik, som den judiska litteraturvetaren Victor Klemperer uttryckte det. Under Förintelsen studerade han hur språket bidrog till de ohyggligheter som nazismen gjorde sig skyldig till. Ord bryter ned tilliten till medier, misstron normaliseras.
När pressfriheten väl framstår som ett särintresse anses censur, hot och våld plötsligt som rimligt. Därför är kampen om språket också en kamp om pressfriheten. Förloras den, förloras något långt större än en yrkeskår. Det har allt fler insett. Du behöver inte vara journalist för att bli stödmedlem hos oss. Pressfrihet angår oss alla.
Vi ses!
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
