Efter nästan sex år i belarusiskt fängelse fördes journalisten och pressfrihetsförsvararen Andrei Aliaksandrau över gränsen till Litauen. På samma buss satt hans fru Iryna Zlobina. Båda hade varit frihetsberövade sedan januari 2021. När Reportrar utan gränser Sverige träffar journalisten i Vilnius har det bara gått några dagar sedan han återfick friheten.
Det var först när Andrei Aliaksandrau såg skylten med orden ”Lietuvos Respublika” genom bussfönstret som han vågade tro att det verkligen var över.
– Innan dess kan man aldrig vara säker på vad som händer. Vi hade sett vissa tecken och var förberedda på att bli frigivna, men i sådana här situationer vet man aldrig säkert.
Hans fru Iryna Zlobina fanns också ombord, men under färden genom Belarus fick de inte prata med varandra.
– Jag längtade efter att äntligen få krama henne.
Samtidigt försökte han ta in det han såg utanför fönstret. Träden, husen och människorna i landet han nu tvingats lämna.
– Det var väldigt känslosamt. Jag vet inte när jag får se mitt land igen.
Förhandlingar ledde till frigivning
Andrei Aliaksandrau och Iryna greps den 12 januari 2021. De anklagades först för att genom insamlingsplattformen BY_help ha hjälpt till att betala böter och kostnader för personer som frihetsberövats efter protesterna mot regimen. Senare utökades åtalet mot Andrei Aliaksandrau till att omfatta bland annat högförräderi, deltagande i en extremistisk sammanslutning och skattebrott.
Efter mer än ett och ett halvt år som frihetsberövade gifte sig paret på häktet SIZO-1 i Minsk. En dryg månad senare, den 6 oktober 2022, dömdes Andrei Aliaksandrau till 14 års fängelse. Iryna dömdes till nio år i samma mål.
Paret frigavs den 16 september 2026 tillsammans med 23 andra politiska fångar efter förhandlingar mellan den belarusiska regimen och USA:s särskilda sändebud John Coale. Bland de 25 som fördes direkt till Litauen fanns fyra mediearbetare, däribland Andrei Aliaksandrau.
– Att bli frigiven är förstås en stor stund. Samtidigt är känslan bitterljuv, eftersom man vet att ens vänner fortfarande är kvar.
Vid tidpunkten för frigivningen satt minst 17 mediearbetare fortfarande fängslade i Belarus
Orden som hjälpte honom att uthärda
Andrei Aliaksandrau är journalist, mediechef och pressfrihetsförsvarare. Han har bland annat varit vice ordförande för Belarusian Association of Journalists och biträdande chef för den oberoende nyhetsbyrån BelaPAN. Han har också arbetat för Index on Censorship, ARTICLE 19 och DW:s ryskspråkiga redaktion samt utbildat journalister genom DW Akademie.
Han säger att han själv inte utsattes för fysiskt våld i fängelset.
– Man kan inte förstå hur det är att sitta i fängelse förrän man själv befinner sig där. Jag rekommenderar inte någon att skaffa sig den erfarenheten.
Under åren i fångenskap fann han stöd i något som den belarusiske människorättsförsvararen och fredspristagaren Ales Bjaljatski en gång hade sagt till honom: att det inte finns någonting där som en människa inte kan uthärda.
– De orden hjälpte mig mycket. Jag insåg att han hade rätt, det går att uthärda. Det går att leva där, och människor gör det.
Att inte veta är det värsta
Andrei tror att ovissheten gjorde att familjen och vännerna utanför ibland led mer än de som satt fängslade.
– Att inte veta är det värsta. De kunde inte föreställa sig hur förhållandena var eller vad vi gick igenom. De behövde leva med den psykiska pressen och känslan av hjälplöshet. Det är oerhört svårt.
Han vill inte beskriva åren i fängelse som helt bortkastade. Trots förhållandena gick det att hitta små utrymmen av frihet. Han tränade, läste och lärde känna människor som gjorde starkt intryck på honom.
– De här åren visade mig vilka som är mina riktiga vänner. Vilka som inte är rädda och fortsätter att göra det som är viktigt och det som de tror är rätt, trots allt.
Journalist även i fängelset
Journalistiken har han inte lämnat bakom sig.
– Jag tror att jag är journalist. Jag är inte säker på att det är något man verkligen kan sluta vara. Även i fängelset pratar man med människor, försöker informera dem och förklara de nyheter som når fram. Det är också ett slags journalistiskt arbete.
Än har han inga konkreta planer för framtiden.
– Jag älskar fortfarande mitt yrke. Men först vill jag ta reda på vad som har hänt i världen under de senaste sex åren. Just nu är jag öppen för allt.
Och en sak trumfar allt annat:
– Jag är tillsammans med min fru nu. Det är det viktigaste.
RSF Sverige driver tillsammans med journalistorganisationen BAJ ett Sida-finanserat projekt för att stärka pressfriheten i Belarus.
Belarus ligger på plats 165 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex.
Text: Matilda Lann
