Nationell säkerhet används som ett vapen mot journalistik

I den nationella säkerhetens namn åtalas, fängslas, övervakas och tvingas journalister att gå i exil. I värsta fall dödas de. Begreppet nationell säkerhet har blivit ett verktyg för att tysta oberoende journalistik runt om i världen visar Reportrar utan gränsers (RSF) nya rapport National Security as a Weapon Against Journalism (Nationell säkerhet som ett vapen mot journalistik).

Vad har den saudiske journalisten Turki al-Jasser, den filippinska journalisten Frenchie Mae Cumpio och den kinesiska journalisten Zhang Zhan gemensamt? Samtliga åtalades i den nationella säkerhetens namn mellan 2020 och 2026. Al-Jasser avrättades, medan de två andra fängslades – enbart för att de utfört sitt arbete som journalister.

De är långt ifrån några enstaka fall. Från Gaza till Hongkong, från Moskva till Managua utsätts i dag hundratals journalister för anklagelser om terrorism, spioneri, landsförräderi eller att ha skadat statens intressen – enbart för att de utför sitt jobb och förser allmänheten med tillförlitlig information.

Kriminaliseringen av journalistik ökar

RSF:s pressfrihetsindex 2026 slår fast att kriminalisering av journalistik ökar runt om i världen. Rapporten som publiceras den 8 juli ger en fördjupad bild av hur begreppet nationell säkerhet används för att inskränka pressfriheten. Både auktoritära och demokratiska regeringar lär sig nu av varandra hur man kan åberopa nationell säkerhet för att hindra journalister från att undersöka frågor av allmänt intresse.

– Nationell säkerhet får aldrig bli en förevändning för regeringar att tysta journalister. Varje otillbördigt åtal, varje godtyckligt frihetsberövande och varje lag som används felaktigt mot pressen undergräver inte bara fri journalistik, utan också allmänhetens rätt till information, säger Anne Bocandé, RSF:s redaktionschef.

Inskränkningar endast i undantagsfall

I rapporten presenterar RSF tio rekommendationer med syftet att säkerställa att inskränkningar i journalistiken endast sker i undantagsfall och är väl motiverade, nödvändiga och proportionerliga.

– Det är hög tid att slå fast en grundläggande princip: journalistik är aldrig ett brott mot staten, den är ett skydd mot godtycke, säger Anne Bocandé.

Slutsatser och rekommendationer

De tio viktigaste slutsatserna i rapporten

1. Nationell säkerhet används i allt större utsträckning för att kriminalisera journalistik. Lagar som ursprungligen infördes för att skydda det nationella försvaret används nu mot journalister som rapporterar om frågor av allmänintresse.
2. Väpnade konflikter skapar förutsättningar för att missbruka nationella säkerhetsåtgärder i syfte att kontrollera nyhetsrapporteringen. Med hänvisning till skyddet av militära operationer eller värnande av nationell enighet begränsar regeringar journalisters tillträde till konfliktområden, påtvingar ”patriotiska” narrativ och inskränker tillgången till information. Exempel finns bland annat från Palestina, Sudan, Etiopien och Ryssland.
3. Pressfriheten hotas när undantagsåtgärder som införts i den nationella säkerhetens namn blir permanenta. Undantagstillstånd, antiterrorlagstiftning och extraordinära befogenheter kvarstår ofta långt efter att de kriser som motiverade dem har upphört, vilket orsakar bestående skador på pressfriheten. I den indiskkontrollerade delen av Kashmir hölls exempelvis journalisten Fahad Shah frihetsberövad i nära två år genom att flera olika nationella säkerhetslagar tillämpades efter varandra.
4. Anklagelser om terrorism eller att glorifiera terrorism har blivit ett av de främsta repressiva verktygen i den nationella säkerhetens namn. I många länder framställs journalister som granskar konflikter, militären eller väpnade grupper som terrorister eller extremister. Ett exempel är den filippinska journalisten Frenchie Mae Cumpios som fällts för ”finansiering av terrorism”. I Västafrika har även den beninske journalisten Hugues Comlan Sossoukpè blivit föremål för rättsliga åtgärder med förevändningen gränsöverskridande terrorbekämpning.
5. Begreppet nationell säkerhet är inte statiskt vilket utsätter journalister för ökade risker. Innebörden av ”nationell säkerhet” varierar kraftigt mellan olika länder, och många stater utvidgar tillämpningsområdet. Dessa gråzoner – som omfattar cybersäkerhet, desinformation, propaganda, folkhälsa och miljöfrågor – gör det möjligt för regeringar att åtala journalister för rapportering långt utanför rent militära frågor. I Vietnam avtjänar exempelvis Pham Doan Trang ett nioårigt fängelsestraff för ”antistatlig propaganda”. I Tunisien har dekretlag 54 använts mot journalister för att kriminalisera kritik under förevändning att bekämpa cyberbrottslighet och skydda den nationella säkerheten.
6. Nationell säkerhet åberopas även i fredstid för att försvåra granskande journalistik. Rapportering om militära, diplomatiska eller försvarsrelaterade frågor framställs allt oftare som ett hot mot statens intressen. I Frankrike togs grävande journalisten Ariane Lavrilleux i polisförvar efter sina avslöjanden om den hemliga fransk-egyptiska militäroperationen ”Sirli”.
7. Otillbörlig övervakning av journalister är utbredd – även i demokratier. Samtidigt som Kina har världens mest avancerade övervakningssystem och det största antalet frihetsberövade journalister, har den olagliga övervakningen av journalister ökat även i demokratiska länder. I Grekland utsattes minst 13 mediearbetare för spionprogrammet Predator i vad som blev den största övervakningsskandalen som drabbat journalister inom Europeiska unionen. I Chile utsattes den grävande journalisten Mauricio Weibel Barahona för olaglig övervakning efter att ha avslöjat korruption inom militären. Fallet illustrerar hur underrättelseverktyg kan missbrukas mot pressen.
8. Missbruket av nationell säkerhet sprider sig över nationsgränserna. Tjugofem år efter det USA-ledda ”globala kriget mot terrorismen” får politiska åtgärder som utvidgar statens befogenheter i den nationella säkerhetens namn allt större internationell spridning. Rysslands repressiva lagar om ”utländska agenter”, har inspirerat till liknande lagstiftning i flera länder. Samtidigt kopieras Kinas modell för internetkontroll, den Stora brandväggen, gradvis i Vietnam, Myanmar och Kambodja för att stärka censuren i den nationella säkerhetens namn.
9. Nationell säkerhet är ett av de främsta svepskälen för gränsöverskridande repression. Genom att hävda att de bekämpar ”statens fiender” förföljer auktoritära regimer exiljournalister genom att döma dem i deras frånvaro, utlämningsbegäranden, trakasserier på nätet, hot mot familjemedlemmar i hemlandet och till och med mordförsök. Den kazakiske journalisten Aydos Sadykov, som levde i exil i Ukraina är ett exempel på transnationell repression. Han mördades efter att ha anklagats för att hota sitt lands intressen.
10. Som svar på det ökande missbruket av nationell säkerhet uppmanar Reportrar utan gränser (RSF) till att återupprätta demokratiska rättssäkerhetsgarantier. RSF rekommenderar bland annat en snäv definitionen av nationell säkerhet, att skyddet för journalistkällor stärks, att befogenheter för övervakning begränsas, att antiterrorlagstiftning inte missbrukas mot journalister och att internationella mekanismer för att skydda pressfriheten förstärks.

Tio rekommendationer

För att skapa en bättre balans mellan hänsyn till nationell säkerhet och skyddet för pressfriheten bör demokratiska stater införa rättssäkerhetsgarantier som säkerställer att inskränkningar av journalistiken endast används i undantagsfall och alltid är motiverade, nödvändiga och proportionerliga. RSF rekommenderar följande åtgärder:

1. Inför en snäv och tydlig definition av vad som utgör hot mot nationell säkerhet, så att begreppet inte används som ett allmänt svepskäl för att begränsa journalistisk rapportering om frågor av allmänintresse, såsom miljö, folkhälsa och migration. Otydliga begrepp som ”skada statens intressen” eller ”nationens anseende” bör inte utgöra lagliga grunder för att inskränka journalistiken.
2. Inför möjligheten att åberopa allmänintresset som försvar för personer som åtalas enligt spionerilagstiftning. Journalister som riskerar straffrättsliga påföljder för publicering av sekretessbelagd eller känslig information bör kunna åberopa att publiceringen tjänat ett allmänintresse. Domstolar bör väga allmänhetens intresse av offentliggörandet mot eventuell konkret och påvisbar skada för den nationella säkerheten.
3. Säkerställ att antiterrorlagstiftning inte missbrukas mot journalister. Terrorismbrott bör kräva tydliga bevis för uppsåt, kännedom och en påvisbar koppling till terroristbrott eller terroristorganisationer. Journalister ska inte kunna hållas straffrättsligt ansvariga enbart för att de rapporterar om eller kommunicerar med terroriststämplade grupper. Även regler mot finansiering av terrorism, inklusive de som bygger på rekommendationer från Financial Action Task Force (FATF), bör tillämpas på ett sätt som respekterar journalisters rättigheter.
4. Kräv förhandstillstånd från domstol och rättslig tillsyn över all polisiär och säkerhetsrelaterad övervakning av journalister vid utredningar av de allvarligaste brotten, för att säkerställa högsta möjliga skydd för pressfriheten.
5. Skydda sekretessen för journalisters källor. Undantag med hänvisning till nationell säkerhet bör vara mycket begränsade, kräva domstolsbeslut och endast tillåtas i exceptionella fall där ett röjande är nödvändigt för att förhindra ett överhängande och allvarligt brott. Vilka brott detta gäller bör uttryckligen anges i lag.
6. Säkerställ att journalister som misstänks ha brutit mot lagen endast prövas enligt ordinarie straff- och civilrättsliga förfaranden, med full respekt för rättssäkerhet och rätten till en rättvis rättegång. Demokratiska stater bör undvika att använda militärdomstolar, särskilda säkerhetsdomstolar, undantagsjurisdiktion eller administrativt frihetsberövande i mål som rör journalister.
7. Inför effektiva rättsmedel mot missbruk av nationella säkerhetslagar. Journalister som utsätts för ogrundade eller oproportionerliga brottsutredningar eller åtal med hänvisning till nationell säkerhet bör ha tillgång till effektiva rättsliga möjligheter till upprättelse. Domstolar bör kunna utdöma skadestånd när myndigheter har missbrukat säkerhetslagstiftning för att skrämma, tysta eller hämnas på journalister.
8. Skydda pressfriheten och journalisters rättigheter under väpnade konflikter och undantagstillstånd. Undantagssituationer får inte i sig motivera censur eller inskränkningar av journalisters rättigheter. Eventuella begränsningar ska vara lagliga, strikt tillfälliga och underställas oberoende prövning och regelbunden översyn för att bedöma deras nödvändighet, proportionalitet och konsekvenser för allmänhetens tillgång till oberoende och tillförlitlig information.
9. Förhindra att internationella säkerhetssamarbeten används för att möjliggöra gränsöverskridande repression av journalister. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utlämningsbegäranden, ömsesidig rättslig hjälp, gränsöverskridande övervakning och användningen av internationella polisverktyg såsom Interpols röda notiser. Stater bör införa förfaranden som gör det möjligt för journalister att överklaga missbrukade röda notiser inför en oberoende instans och få tillgång till effektiva rättsmedel.
10. Inrätta en internationell mekanism för övervakning och tidig varning för att upptäcka och rapportera gränsöverskridande repressiva handlingar mot journalister på demokratiska staters territorium. Demokratiska stater bör stärka samarbetet för att identifiera hot och ansvariga aktörer, förbättra informationsutbytet och skapa direkta kommunikationskanaler mellan hotade journalister och brottsbekämpande myndigheter.

Läs rapporten här