Den amerikanska frilansaren Shelly Kittleson kidnappades i Bagdad. Det fick en rad hemska minnen att väckas till liv igen, skriver krigskorrespondenten Urban Hamid som i flera år suttit i Reportrar utan gränser Sverige styrelse.
I går hände det igen. En journalist kidnappades på en gata i Bagdad. Återigen blev jag påmind om hur farligt och oväntat våldet kan slå till mot journalister här i Irak.
Jag befinner mig i Erbil, i norra Irak. På behörigt avstånd.
Ett pärlband av bilar kryper sakta fram. En äldre kvinna klädd i svart väntar tålmodigt i solen på en lucka innan hon törs gå över gatan. Här pågår livet som vanligt. Eller så vanligt det kan vara på en plats där vardagen när som helst kan brytas av ljudet av luftvärnseld. I bästa fall skjuts drönare och missiler ner. I värsta fall når de sina mål.
Krigets vardag
I lördags utsattes Erbil för en av de värsta drönarattackerna hittills.
Jag satt inne på en restaurang tillsammans med ett gäng lokala journalister, eftersom det var lördagskväll var det fullsatt. Arkitekturen i lokalen förde tankarna till en sovjetisk samlingslokal. En sliten heltäckningsmatta i obestämd färg, vita väggar och en hylla på väggen där det en gång i tiden kanske stått en staty av en partifunktionär.
Stämningen var uppsluppen. Många hade inte setts på länge. Vi pratade om vänner som dött och om saker vi varit med om. Man fick skrika för att göra sig hörd över sorlet. Samtidigt – med jämna mellanrum – det dova ljudet av luftvärnseld som slog mot himlen ovanför oss. Ingen reste sig. Ingen sprang.
Vi fortsatte prata.
Häromdagen skulle vi ha träffats igen. Men efter nyheten om kidnappningen förändrades allt. Det fanns inte plats för skämt längre. Samtalen blev kortare. Allvarliga blickar.
Kidnappningen rörde upp minnen
Jag känner inte Shelly Kittleson, inte mer än att jag läst några av hennes artiklar. Men nyheten om kidnappningen rörde upp Irakminnen som jag trodde begravts under ett tjockt lager damm. Det var ju så länge sedan! Men nu minns jag igen.
Efter kidnappningen började jag tänka på de amerikanska missilerna natten den 20 mars 2003. Det var då USA inledde invasionen av Irak.
Jag stod på balkongen till mitt hotellrum i Bagdad tillsammans med min vän den kanadensiska journalisten Sasha Trudeau. Vi stod där mållösa och tittade på ett kusligt, nästan vackert, fyrverkeri av exploderande färger när missilerna slog mot mål på andra sidan floden Tigris.
Bara några veckor senare – den 8 april – besköts vårt hotell av en amerikansk stridsvagn, trots att vi kvällen innan markerat byggnaden med stora “PRESS”-skyltar. Två journalister dödades. Samma dag attackerades al-Jazeeras kontor. Ytterligare en journalist dödades.
När George W. Bush står på ett amerikanskt hangarfartyg i Stilla havet utanför Kaliforniens kust den 1 maj samma år och sturskt förklarar ”mission accomplished” – uppdraget slutfört – är det inte ett avslut, utan bara början på en annan tid. En sekteristisk konflikt som utmynnar i ett blodigt inbördeskrig. En konflikt som inte sparar någon irakisk familj.
Siffrorna om hur många som dödades under de år som följer går isär, men är egentligen oväsentliga. När man talar om siffror är det lätt att glömma bort att det är människor av kött och blod som dör, inte anonyma siffror.
Kidnappad vid en vägspärr
Under dessa år blir journalister som arbetar i Irak måltavlor. Landet blir under några år en kyrkogård för journalister. De flesta som dödas eller kidnappas är irakiska journalister, men ett stort antal utländska möter samma öde. Vi är alla ”soft targets”, lätta att döda och kidnappa för miliser, kriminella gäng och terrorister.
På ettårsdagen av regimens fall blir jag själv kidnappad av motståndsrörelsen i Falluja, en stad cirka tio mil väst om Bagdad. Jag är då på väg i bil från Jordaniens huvudstad Amman till Bagdad.
Plötsligt, i utkanten av Falluja, måste chauffören tvärnita för att inte köra in i några cementklumpar som lagts ut på vägen. En handfull maskerade och beväpnade män riktar sina vapen mot oss. Tre av dem sliter upp bildörrarna och hoppar in i bilen. Plötsligt har jag en kalashnikov riktad mot min panna och de två andra kör in sina vapen i midjan på mig.
Jag skakar i hela kroppen av skräck och en känsla av att det är kört.
Osäkerheten kvar
Jag överlever, men det som blev kvar efter de åren var inte bara minnen utan en känsla. Känslan av att inte veta om man skulle komma hem igen. Att sätta sig i en bil utan att veta vem som bemannade nästa checkpoint. Polis, militär eller någon som samarbetade med en milis. Någon som kunde sälja mig vidare.
Osäkerheten som följde med in på hotellrummet. Den släppte aldrig riktigt.
2014 kom nästa våg av konflikt. Ett nytt kapitel, men med samma logik. Och nu – kanske igen.
Jag tittar ut genom fönstret. Mörkret har lagt sig. Enstaka bilar passerar. En hund skäller. Allt ser normalt ut, men dramatiska händelser börjar i vardagen. Först en kidnappning. Sedan en till.
Jag räds att det som hände i Bagdad ska ske igen. Att detta kan vara början på ännu en intensiv period när journalister blir måltavlor. Att detta blir ännu en konflikt där våldsspiralen skruvas upp och journalister inte kan röra sig fritt.
Just nu går mina tankar till Shelly Kittleson. Jag hoppas att hon kommer hem.
Men jag är rädd för att det som har hänt i Bagdad riskerar att vara början på något större.
Något vi har sett förut.
Urban Hamid, tidigare styrelseledamot och vice ordförande i Reportrar utan gränser Sverige samt krigskorrespondent som jobbat för många stora svenska medier.
