I mer än två decennier har Björn Tunbäck engagerat sig för den fängslade svenska journalisten Dawit Isaak. Arbetet har omfattat pressfrihet, opinionsbildning, bokutgivning och juridiska processer både i Sverige och internationellt. Trots att Björn Tunbäck aldrig har träffat Dawit Isaak har hans outtröttliga engagemang blivit en stor del av hans liv.
– Jag har aldrig träffat Dawit. Men jag har träffat hans familj och jag känner att jag inte bara kan överge dem och honom. Det går inte, säger Björn Tunbäck journalist och styrelsemdlem i Reportrar utan gränser (RSF) på mild göteborgska.
Något exakt startdatum för Dawit Isaak-engagemanget minns han inte. Men 2002 satt han i styrelsen för Reportrar utan gränser, som precis instiftat ett pressfrihetspris. Björn Tunbäck föreslog att den första pristagaren skulle bli Dawit Isaak. Och så blev det. Vid den tiden var det få som visste vem den fängslade svenska journalisten var. Men pressfrihetspriset bidrog till att fallet fick uppmärksamhet.
Aktivist – men inte i journalistrollen
Under decennier som anställd på SVT och Sveriges Radio har Björn Tunbäck varit noga med att skilja engagemanget för Dawit Isaak från sitt journalistiska arbete. Journalist på dagtid och aktivist på fritiden. Han har konsekvent tackat nej till journalistiska uppdrag med koppling till Eritrea och Dawit Isaak. Men den grävande journalistens ihärdighet och tålamod har följt med till aktivismen.
– Någonstans är man lite besatt på något vis. Som med grävande journalistik. Hittar man något som är fel så måste man göra något åt det. Men det här har legat utanför jobbet. Jag har alltid varit väldigt noga med att mitt arbete för Dawit Isaak är aktivism, punkt, inget annat.
Gränsdragningen har gjort det möjligt för honom att agera friare utanför arbetet, som debattör, skribent och opinionsbildare.
Tal och t-shirts
Dawit Isaak greps den 23 september 2001 i Asmara i ett tillslag mot den oberoende tidningen Setit där han arbetade som journalist och redaktör. Dawit Isaak har aldrig åtalats, aldrig ställts inför rätta eller fått tillgång till advokat. Han hålls isolerad och ingen, inte ens hans familj, vet var han är eller hur han mår.
De första åren av kamp för Dawit Isaaks frigivning präglades av klassisk gräsrotsaktivism. Dawit Isaaks bror Esayas Isaak och Björn Tunbäck var ofta ute tillsammans och talade i offentliga sammanhang. Vid musikfestivalen Way Out West hade de ett informationsbord där de samlade namnunderskrifter och delade ut tröjor med en bild av Dawit Isaak. Björn Tunbäck minns hur lite festivalbesökarna visste om den fängslade journalisten.
– Folk undrade om mannen på tröjorna var ”den där reggaekillen?”
Tiden gick – och talen och tröjorna räckte inte.
– Det blev en frustration till slut. Vi stod och stampade, säger Björn Tunbäck.
Människa och författare
För sexton år sedan var det inte ovanligt att människor ifrågasatte om Dawit Isaak var en ”riktig” journalist eller författare. När Björn Tunbäck fick höra att Bokmässan skulle ha Afrika som tema fick han en idé.
– Fan, det är klart att vi ska översätta Dawit Isaaks bok! Ge svenska läsare möjlighet att faktiskt ta del av hans egna texter.
Elva förlag gick samman kring utgivningen av boken ”Hopp”. Tusen exemplar trycktes och intäkterna sattes in på ett konto för Dawit Isaak.
– Han ska ha pengar av sitt eget arbete när han kommer hem. Någon sorts startkapital.
För Björn Tunbäck var publiceringen också ett sätt att förändra bilden av Dawit Isaak: från en fängslad journalist i Eritrea till en människa och författare vars texter gick att läsa.
– Han är inte bara en kille som sitter i fängelse långt borta. Plötsligt kunde man läsa hans texter.
Kampen flyttar in i juridiken
Samma år fick kampen för Dawit Isaak en tydligare juridisk inriktning. Tillsammans med advokaten Percy Bratt, som då var ordförande i Civil Rights Defenders, försökte Björn Tunbäck och Esayas Isaak pröva vilka rättigheter Dawit Isaak hade enligt eritreansk och internationell rätt.
Percy Bratt utfärdade ett rättsutlåtande där det stod att Sverige har en plikt och skyldighet att göra allt som står i Sveriges makt för att skydda sina medborgare. Björn Tunbäck och Esayas Isaak överlämnade rättsutlåtandet till UD och EU-kommissionen, EU-parlamentets talman.
Ett viktigt nästa steg var att använda principen om habeas corpus, som skyddar människor mot godtyckliga eller olagliga frihetsberövanden. Efter ett omfattande arbete av juristen Jesús Alcalá med stöd av Percy Bratt och Reportrar utan gränsers jurist i Paris skickades en skrivelse med DHL till Högsta domstolen i Eritrea. Skrivelsen visade att fängslandet stred mot internationella och afrikanska konventioner.
Högsta domstolen svarade aldrig därför kunde Björn Tunbäck, Esayas Isaak och juristen Jesús Alcalá gå vidare till Afrikanska kommissionen för mänskliga och folkens rättigheter med argumentet att de rättsliga möjligheterna i Eritrea hade uttömts. Björn Tunbäck tog ledigt från jobbet och pendlade fram och tillbaka till kommissionens möten i Afrika.
–Vi ansökte om och fick observatörsstatus som innebar att vi fick tala inför kommissionen.
Processen pågick under flera år. Till sist kom kommissionen fram till att Dawit Isaak och hans kollegor snabbt måste få sina fall rättsligt prövade, eller släppas. Och de skulle genast få träffa sina familjer.
Hoppet som försvann
Björn Tunbäck berättar att ett av de tyngsta ögonblicken i kampen kom redan 2005. Dawit Isaak var då ute ur fängelset under två dagar. Det såg ut som om väntan kunde vara över.
– Då tänkte jag: Gud, har det gått? Har det äntligen hänt? säger Björn Tunbäck.
Men Dawit Isaak fängslades på nytt.
– Det var väldigt knäckande.
Men det största bakslaget efter decennier av kamp är att Dawit Isaak fortfarande inte har frigivits. Björn Tunbäck lägger huvudansvaret på Eritreas regering, men är samtidigt starkt kritisk till hur svenska myndigheter har agerat genom åren.
Kritik mot Sveriges hantering
Björn Tunbäck har återkommande försökt få Sveriges hantering av fallet granskad. Från 2016 började Reportrar utan gränser driva kravet på en särskild granskningskommission. När en utredning till slut tillsattes skulle allt material, även hemligstämplade handlingar vara tillgängligt enligt ett riksdagsbeslut. Björn Tunbäck är mycket kritisk till att utredarna inte fick se allt material.
En granskning handlar inte enbart om Dawit Isaak, understryker Björn Tunbäck. Sverige behöver dra lärdomar inför framtida fall där svenska journalister frihetsberövas utomlands. För det kommer tyvärr att fortsätta ske.
Utebliven brottsutredning
Försök att få svenska åklagare att utreda misstänkta brott mot mänskligheten och olaga frihetsberövande i Dawit Isaaks fall har än så länge misslyckats. År 2014 gjorde juristerna med stöd av Reportrar utan gränser en polisanmälan om brott mot mänskligheten och olaga frihetsberövande. Åklagaren gav beskedet att det inte gick att utreda fallet. Överåklagaren sade samma sak.
Riksåklagaren kom fram till att en förundersökning kan bedrivas i Sverige och att det finns skäl att misstänka brott mot mänskligheten. Men Riksåklagarens slutgiltiga bedömning var att en förundersökning kunde störa UD:s arbete för att få Dawit Isaak fri.
Björn Tunbäck visade beslutet för en framstående afrikansk jurist och reaktionen har fastnat i hans minne:
– Har inte ni oberoende rättsväsende i Sverige eller?
Ytterligare tre polisanmälningar följde utan att någon brottsutredning inletts. En av dem med stöd av internationella toppjurister bland dem en före detta justitieminister, en tidigare domare i internationella brottmålsdomstolen och en Nobelpristagare.
25 år i fängelse
Dawit Isaaks namn syns ofta tillsammans med siffror och datum. Fånge nummer 16. Frihetsberövad i 9 000 dagar, 7 500 dagar, fem år, tio år. Den 23 september 2026 har det gått 25 år sedan Dawit Isaak fängslades.
Björn Tunbäck ser en risk för att årsdagarna och räknandet blir en innehållslös rutin. Han efterlyser handling och fortsatt journalistisk granskning av såväl Eritreas agerande som svenska myndigheters beslut.
Vad krävs av vem för att få Dawit Isaak fri?
– Den enda som skulle kunna göra det är presidenten i Eritrea. Det är en svår regim och det har gått så vansinnigt många år. Livstidsstraff, som är det strängaste straffet i Eritrea, brukar motsvara tjugofem år. Och om Dawit Isaak och hans kollegor avtjänat ett livstidsstraff borde de släppas. Men det är politik som styr.
Alla människors inneboende värdighet
Björn Tunbäcks arbete för Dawit Isaaks frigivning har fyllt hans fritid i över två decennier. När han tänker efter räknar han till perioder med en eller två månaders arbete per år.
I början var det få utanför människorätts- och pressfrihetsorganisationerna som visste vem den fängslade journalisten och författaren är. I dag är Dawit Isaak känd för allmänheten och det har vuxit fram en stark opinion för hans frigivning.
Björn Tunbäck beskriver engagemanget som en utbildning i människorättsarbete. Genom Dawit Isaaks fall har han kommit i kontakt med Afrika och med jurister och människorättsförsvarare från olika delar av världen.
– Det är imponerande hur människorättsjurister jobbar. De gör ett otroligt viktigt arbete trots motvind. Det handlar om att försvara alla människors inneboende värdighet i någon mening. Och det har varit väldigt lärorikt och ödmjukande att se. Jag borde kanske ha blivit jurist.
Björn Tunbäcks uthållighet är intakt. Drivkraften är högst mänsklig: han vill inte, kan inte överge Dawit Isaak och hans familj.
– Det går inte att sluta, säger han.
Eritrea ligger på plats 180 av 180 i Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex 2026.
Text: Maria Lindén
