Korrespondenterna rapporterar från kaoset på Paris gator. Hemma i Sverige rasar skrivbordstyckarna mot medierna eftersom de tror sig veta varför Frankrike brinner. Det har de nämligen förstått efter att ha hängt på sociala medier, skriver Erik Larsson, talesperson för Reportrar utan gränser Sverige.
”Alla människor är lika mycket värda. Men det får man väl inte säga längre i det här jävla landet.”
Det är en av texterna i annonskampanjen som vi just nu kör i Expressen, GT och KvP.
Det är tillspetsat, naturligtvis. Men kampanjen som tagits fram av Åkestam Holst NoA fångar något viktigt.
När hatet blivit vardag på sociala medier börjar anständigheten framstå som provocerande. Tonläget skruvas upp. Medier, forskare och kulturutövare angrips allt hårdare. Nästan vad som helst kan användas för att bekräfta den egna världsbilden.
Man måste skratta
En profil lägger ut inlägg där attityden är: ”Jag är inte rasist, men det är utlänningarnas fel att Frankrike brinner. Och de etablerade medierna ljuger”.
Det skrivs från ett skrivbord hemma i Sverige, samtidigt som korrespondenterna på Paris gator anklagas för att ljuga. Jag måste erkänna att jag skrattade till när jag såg ett inlägg där en gravallvarlig man klippte in sig själv i ett inslag om kravallerna.
Han medgav att SVT hade rätt om att det började som ett studentuppror, men sedan rasade han mot att det var för lite rapportering om att det var utlänningarnas fel. Det hade han nämligen sett själv. På sociala medier.
Det är egentligen inte roligt. Men ibland är världen så bisarr att man måste skratta.
Lärt sig om världen på X
Vi har alltså att göra med en kille som har valt att forma sin verklighetsuppfattning efter det han ser och hör på X.
På sätt och vis kan jag förstå honom. Det är mänskligt att söka efter information som bekräftar ens åsikter. Men det är ju just därför vi behöver metoder för att samla in och analysera information. Det är därför journalistik och forskning skiljer sig från allmänt tyckande.
Det är förstås inget fel med att ifrågasätta journalister. Tvärtom. Men det vore ju bra om kritiken byggde på något mer än tyckande som grundas på filmer på sociala medier.
Jepp, journalister och forskare går också bort sig. Missar fakta och låter ibland sina egna åsikter lysa igenom. Men ambitionen är ändå att beskriva verkligheten så bra det går. Den ansatsen saknar företagen som driver de digitala plattformarna.
Där är affärsidén i stället engagemang och påverkan. Hur verkligheten ligger till är sekundärt. Det passar auktoritära stater och ledare utmärkt. Det är mycket enklare att vara arg och lägga ut dimridåer än att svara på frågor från en granskande journalist.
Låter som en hippie
Vad kan vi göra då? Det är en fråga jag ofta får efter föreläsningar och debatter.
Älska varandra, svarar jag ibland.
Högtravande, svulstigt? Jajamensan!
Det låter som om man blivit en jäkla hippie, men det ligger något i det ändå. På plattformarna ställs grupper mot varandra och det sprids medvetet lögner och halvsanningar för att underblåsa konflikter. Empati är ett sätt att stå emot detta. Att försöka förstå andra och inte dras med.
Ett annat är att i större utsträckning välja etablerade medier i stället för X:s algoritmer om man vill veta vad som har hänt.
Pressfrihetspriset delades ut
Hur ser seriös journalistik ut? På många olika sätt. Tack och lov. Ett exempel är The Marshall Project som granskar fängelserna och rättsväsendet i USA. De undersöker om migrationspolisen ICE har gjort sig skyldig till övergrepp, de avslöjar korruption i rättsväsendet och berättar när polisen använder sina hundar för att plåga gripna.
The Marshall Project söker upp de människor som sällan får komma till tals och denna månad gav vi dem vårt pressfrihetspris för deras insatser. Deras jobb är viktigt och kan vara en inspiration även för svenska medier i en tid då straffen blir hårdare och det blir allt trängre på anstalterna.
Det finns mycket annat vi kan göra. Du som läser detta kan till exempel värva en vän som medlem i Reportrar utan gränser Sverige, eller bidra med en gåva.
Du behöver inte vara journalist för att bli medlem hos oss.
Journalistik och tillgång till saklig information angår oss alla. I en tid när allt fler sitter hemma och tvärsäkert uttalar sig om läget i världen behöver vi bli fler som backar journalisterna ute på fältet.
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
