Det som händer i Ungern och Ryssland känns långt borta – tills man börjar känna igen mönstren här hemma. I Sverige växer misstron mot medier snabbt, och allt fler tjänar på att driva på den utvecklingen, skriver Reportrar utan gränsers talesperson Erik Larsson.
På andra sidan spärren står Alsu Kurmasheva. Jag har sett hennes ansikte många gånger förut. På bild. Som en kampanjaffisch. Gripen. Dömd till fängelse i Ryssland. Anklagad för att ha spridit ”falsk information”. Nu står hon här. I köttet.
Efter att jag passerat lager på lager av skalskydd till Radio Free Europe/Radio Liberty i Prag möter jag journalister som arbetar med att nå ut med nyheter till Ryssland, Iran och andra diktaturer. Vi pratar om finansiering som stryps och hatstormar mot journalister. Men egentligen är jag i Tjeckien för att prata om public service.
Högerregeringen försöker förändra systemet, med inspiration från Slovakien och Ungern. De hänvisar ofta till Norden – men verkar ha missat att Sverige har byggt upp starka skyddsvallar för att hålla politiker borta från redaktionsrummen. Jag försöker få till ett möte med landets kulturminister. Det går inte.
När jag berättar om ursinnet mot etablerade medier i Sverige känner Alsu Kurmasheva och de andra jag träffar igen sig. Och de berättar ungefär samma historier tillbaka.
Jag tänker på de gamla tv-shop-reklamerna. Man låg i soffan och zappade. En övertaggad röst sålde mirakelmedel eller en elektrisk juicepress. Galen varumärkespositionering, men i grunden harmlös. I dag ser jag samma säljmetoder i digitala flöden men produkten är en annan. Ilska.
Mediakritik som affärsmodell
Läget i Sverige börjar allt mer likna situationen i Ryssland under tidigt 2000-tal och i USA i dag. I Facebookgrupper och på X florerar hat mot etablerade medier och public service. Samtidigt har skurkstater som Ryssland, Kina och Iran satsat stora summor på att attackera det globala informationssystemet, sprida sina berättelser.
I USA drar presidenten och techoligarker undan mattan för etablerade medier – både av politiska och kommersiella skäl. Aktivister som filmar och anmäler. Företrädare för politiska partier som inte markerar, utan löper med.
Även i Sverige finns en växande marknad för detta, där alternativa medier som Riks, Kvartal och 100% flirtar med public service-hatare. Från höger hävdas att public service är vänster och "woke”, från vänster pekas bland annat på överrepresentation av högerpolitiker i SVT.
I den korsvinden tänker jag på forskning från 1980-talet: ju starkare politiska uppfattningar, desto större benägenhet att uppfatta medier som orättvisa mot den egna sidan. Det kallas hostile media effect. Mycket av dagens politiska debatt utspelar sig på plattformar byggda för att underhålla och sälja – vår uppmärksamhet blir handelsvara, ofta genom upprörande innehåll. Vi betalar ett dyrt pris för det.
Ökad självcensur
I V-Dems senaste rapport konstateras att demokratin globalt nu ligger på samma nivå som 1978. Att tysta civilsamhället och censurera medier är en av de vanligaste taktikerna för politiker som för sina länder i auktoritär riktning. Statlig censur har förvärrats i 44 länder. Självcensuren ökar i 39.
Framtiden marscherar raskt åt fel håll. Samtidigt visar historien att utvecklingen går att vända. Under ett valår krävs vilja – och att politiska aktörer bedriver sina kampanjer på ett hederligt sätt och markerar mot galenskap. Ett första steg är att skapa plattformar som inte drivs av tanken att hata din nästa och att återupprätta pressfriheten.
Nästa vecka skickar vi ut ett mejl eller brev där vi ber er att förnya ert medlemskap i Reportrar utan gränser. Är du inte medlem redan, bli det. Ditt stöd betyder mycket!
Vi ses!
Stöd vårt arbete. Swish 123 900 44 90 | BG 5567-3818 | PG 90 04 49-0
