Hur mår
miljöjour-nalistiken?

Från Murmansk är det närmare till Malmberget än till Moskva. Från Umeå är det längre till Stockholm än till Uleåborg.

Landsändarna kring Barents hav har mycket gemensamt. De ligger långt ifrån huvudstädernas maktcentrum och är rika på naturtillgångar.

Här finns skogen, malmen och oljan. Det lockar storföretag och skapar rikedomar, men också miljörisker.

Ofta är journalistiken den sista försvarslinjen för Barentsregionens invånare och natur. Men hur mår miljöjournalistiken – egentligen?

Den 24 november 2021 gick oljepråmen MN-4001 på grund utanför den ryska ön Vajgatj. En vinterstorm rasade i den sydöstra delen av Barents hav. Polarnattens kompakta mörker försvårade navigeringen.

Ombord på pråmen fanns 7 000 ton diesel. Om oljan läckt ut i den känsliga arktiska havsmiljön hade den orsakat storskalig ekologisk förödelse.

Hur reagerade omvärlden på denna nyhet? Inte alls, för omvärlden fick inget veta.

Först två månader senare kunde nyhetssajten Barents Observer, baserad i nordnorska Kirkenes, avslöja hur nära Arktis kom en miljökatastrof. Redaktionen hade kommit över nyheten av en slump. Efter att ha mörkat händelsen tills MN-4001 hade bogserats i hamn hade den ryska transportmyndigheten Rosmorrechflot publicerat en uppdatering om grundstötningen.

– Informationen om att Arktis står inför en gigantisk oljekatastrof kommer alltså ut först efter två månader, och då kommer den ut genom en tillfällighet, säger Thomas Nilsen, chefredaktör och reporter på Barents Observer.

– Men det gick bra, tillägger han.

Den mörklagda historien slutade med att katastrofen kunde undvikas. Finns det då något att bekymra sig över? Kanske inte för miljön – åtminstone inte i ett omedelbart perspektiv – men definitivt för demokratin.

En demokratisk hörnsten är att människor har rätt till information om saker som berör dem. Ett av journalistikens kärnuppdrag är att tillhandahålla denna information, särskilt om det finns krafter som vill tysta ned den.

Varje mörkläggning som avslöjas väcker också frågor. Vad mer försiggår i det fördolda, vad mer får vi aldrig veta?

– Det är väldigt få journalister som har tillgång till kusten i ryska Arktis. Det är stora områden och väldigt svårt att få tillstånd att resa. Vi tror att det är väldigt mycket som borde bevakas, både av ryska och av internationella journalister, som aldrig blir rapporterat, säger Thomas Nilsen.

“Det är väldigt få journalister som har tillgång till kusten i ryska Arktis. Det är stora områden och väldigt svårt att få tillstånd att resa.”

Thomas Nilsen – Barents Observer, Norge

Avstånden i Barentsregionen är stora. Sett till ytan är antalet journalister få. Miljöjournalistik är dyrt och tidskrävande. Och samtidigt brottas många medieföretag med sviktande ekonomi.

Ändå görs högkvalitativ miljöjournalistik. Små redaktioner tar sig an multinationella storföretag. Nitiska reportrar nagelfar tegelstenstjocka miljökonsekvensbeskrivningar. Journalister granskar över landsgränserna för att följa pengarna och utsläppen.

Den här rapporten bygger på intervjuer med tolv journalister som bevakar miljö- och klimatfrågor – tre från varje land i Barentsregionen – baserade i städer som Longyearbyen, Kirkenes, Murmansk, Rovaniemi, Uleåborg och Umeå.

Tillsammans har de närmare 300 års yrkeserfarenhet. De har vunnit prestigefulla priser, folkbildat om okända miljörisker och stängt ned förorenande företag.

De har också petats från uppdrag efter politiska påtryckningar, hotats med juridiska repressalier och tvingats gå till domstol för att få ut offentliga dokument.

Men miljöjournalistiken handlar inte främst om de stora avslöjandena eller dramatiska kontroverser. Den handlar om det dagliga nyhetsarbetet. Ett arbete som ofta bedrivs i motvind men utgör en försvarslinje för regionens människor och natur.

I intervjuerna vittnar miljöjournalisterna om hur flera hinder försvårar detta arbete. Ett antal frågor återkommer i samtliga Barentsländer, andra problem är begränsade till några eller något land.

I denna rapport presenteras några av de mest centrala utmaningar som framkommit – och journalisternas tankar om hur de kan övervinnas.

Svårt, dyrt och… smalt?

För några år sedan fick Ulrika Nohlgren på Norran miljöbevakning inskrivet i sin tjänst. Tillsammans med några reporterkollegor i Skellefteå fick hon i uppdrag att lägga ökat fokus på frågorna.

– Det utgick enbart från att vi tycker att det måste bevakas, inte utifrån att det är prioriterat av läsarna enligt de undersökningar som har gjorts, säger hon.

Miljöbevakningen utgör enbart några procent av Ulrika Nohlgrens arbetstid. Hon ska även hålla koll på vad som sker i kommunen och regionen. Skriva, fotografera, webbpublicera, filma och redigera rörliga inslag.

En typisk lokaltidningsvardag. Där allt utöver måste-materialet kräver såväl planering som personligt engagemang.

– Miljö och klimat är ingenting som bevakas dagligdags utan det handlar om särskilda satsningar. Det är ingen naturlig del i bevakningen att man ställer miljöfrågorna om det ska byggas ett nytt bostadsområde. Jag upplever det som att miljö är ett särintresse, det behandlas som det. Det är som att: ”Nu är det kvinnodagen, nu måste vi hitta på någonting.”

”Jag upplever det som att miljö är ett särintresse, det behandlas som det.”

Ulrika Nohlgren – Norran, Sverige

Samtidigt är ekonomin beroende av läsningen. Miljönyheterna har svårt att få genomslag. Redaktionen har utvecklat sitt berättande och testat nya grepp för att engagera. Det har fungerat bra, men sett till arbetstid blir det dyra klick.

– Det är jättesvårt att skapa intresse genom att bara presentera fakta, vi måste ha med människor och visa hur de drabbats. Vi har testat det och får hyfsad läsning men då har reportagen krävt ganska mycket tid, säger Ulrika Nohlgren.

Enligt de journalister Reportrar utan gränser intervjuat välkomnas uppslag om miljö och klimat av nyhetschefer och redaktörer. Uppfattningen att dessa ämnen är viktiga är utbredd.

– Ledningen säger att det är ett väldigt stort intresse för miljöfrågor, vi får ofta höra att läsare vill att vi skriver mer om klimatet. Men vi får ju dagliga siffror över vad som klickas mest och vilka klick som resulterar i prenumerationer. Jag tycker mig inte se att det blir läst, säger Anders Wynne, reporter på Västerbottens-Kuriren i Umeå.

På Västerbottens-Kuriren ligger ansvaret för miljöbevakningen på hela redaktionen, men Anders Wynne har sedan tio år vetenskapsjournalistik på sitt bord och kommer in på frågorna den vägen.

– Det som intresserar är snarare artiklar som handlar om konsumtion. Att en butik ska öppna eller stänga drar mycket läsning. Så det är ju lite motsägelsefullt, säger han.

– Men miljöfrågor är över huvud taget väldigt komplicerade. Det jag gjort nu senast är att rapportera om kommunens miljömål och åtgärdsprogram, det blir så byråkratiskt och svårläst.

Att miljöartiklar ibland blir svårlästa har en förklaring: Ämnena är svåra.

– Jag sade upp mig från Svalbardsposten för att kunna skriva min bok, säger frilansjournalisten Line Nagell Ylvisåker som år 2020 bokdebuterade med Min värld smälter om hur den norska ögruppen Svalbard drabbas av klimatförändringarna.

– Jag hade inte tid för att sätta mig in i sammanhangen när jag jobbade på tidningen. Det är inte för att man är korkad som journalist, men man behandlar frågorna var och en för sig i isolerade artiklar.

– Jag behövde ha tid att sätta mig in i dessa teman på djupet, för att kunna förklara för andra och för att förstå själv.

”Om vi journalister ska klara av att informera om det här i framtiden så måste vi lägga upp materialet på ett sätt som gör att unga vill följa med.”

Line Nagell Ylvisåker – frilansjournalist, Norge

Hon tycker sig se att intresset för frågorna har vuxit i takt med att journalistiken blivit bättre på att väva in personliga berättelser. Men utvecklingen är inte entydig och att nå nya läsargrupper är en utmaning.

– Även om intresset har ökat så är det svårt att nå särskilt de yngre läsarna. Många läser Snapchat och Instagram, kort och komprimerat, säger Line Nagell Ylvisåker.

– Om vi journalister ska klara av att informera om det här i framtiden så måste vi lägga upp materialet på ett sätt som gör att unga vill följa med. Speciellt i den här världen av algoritmer, där många unga bara läser vad de får på Tiktok. Jag tror att medierna redan i dag måste arbeta med det här.

Med bas i Uleåborg har Timo Sipola bevakat miljöfrågor för Finlands public service-bolag YLE sedan tidigt 1990-tal. YLE har resurser och Timo Sipola har ”lyckan att få göra mer tidskrävande journalistik”. Men under årens lopp har bolaget antagit strategier som slår mot den lokala miljöbevakningen.

– Vi gör inte så mycket regional journalistik längre, alla inslag ska vara av rikstäckande intresse. Redaktionerna utanför Helsingfors har blivit mer av nyhetsbyråer. Vi servar numera bolaget mycket mer än tidigare, säger han.

Men om inte lokala eller regionala medier bevakar närområdets miljöfrågor finns en överhängande risk att ingen gör det. Alla frågor anses inte stora nog för att lyftas upp till riksnivå.

– Det som är avgörande för slussbevakarna, våra producenter, är hur stort allmänhetens intresse är. Hur många läsare får vi? Hur många timmar får vi? säger Timo Sipola.

När frågor väl väcker nationellt, eller internationellt, intresse finns en tendens till att bevakningen ändrar karaktär.

– Klimatet är en global fråga och du kan läsa reportage om Arktis skrivna av redaktioner i Amsterdam, New York eller London. Men vi som bor här kallar det ibland för fallskärmsjournalistik, säger Thomas Nilsen på Barents Observer i Kirkenes.

– Det kommer ett team från BBC till Longyearbyen och är där i 48 timmar för att få lite film av smältande isberg och en isbjörn, och sedan drar de.

”Miljöfrågorna här uppe blir ofta till någonting mer, allt är sammanflätat och naturresursbaserade investeringar reser också frågor om vad det blir för samhällsutveckling.”

Arne Müller – frilansjournalist, Sverige

Journalistik handlar inte enbart om att berätta det senaste. Journalistik handlar också om att hålla kvar blicken när andra rusar vidare, att följa upp och fråga hur det gick sedan.

Det gäller kanske i än högre grad miljöjournalistiken, där konsekvenserna ibland blir synliga först efter lång tid.

– Miljöfrågorna här uppe blir ofta till någonting mer, allt är sammanflätat och naturresursbaserade investeringar reser också frågor om vad det blir för samhällsutveckling, säger Arne Müller, frilansande miljöjournalist med bakgrund på SVT som under många år bevakat gruvboomen i norra Sverige.

– Samtidig är arbetssituationen på redaktionerna i allmänhet mer pressad i dag än för 20 år sedan, det är inte bra för ämnesområden som kräver mycket. Blåljusjournalistik eller kommunal rutinbevakning är enklare, det finns ett antal områden där det går att göra nyheter ganska snabbt. Miljö är definitivt inte ett av dem.

Pekka Rahko på Kaleva i Uleåborg, Finlands fjärde största dagstidning, lägger ungefär hälften av sin arbetstid på miljöfrågor. Ämnet uppskattas av läsarna.

– Nu när allt publiceras online har vi väldigt detaljerad statistik. Miljöfrågor är i topp fem av våra mest populära ämnen. Det är inte lika hett som hälsa eller lokalpolitik, men ändå ganska högt upp, säger han.

Liksom mediebranschen i stort har Kaleva påverkats av strukturomvandlingen och annonsintäkternas flykt. När Pekka Rahko först kom till tidningen för 24 år sedan hade redaktionen 140 journalister. I dag är det antalet halverat, berättar han. Som på alla redaktioner påverkar resurserna rapporteringen.

– Vi är en lokaltidning och avstånden är stora här. Om du vill åka till en miljöstation i Lappland är det 40–50 mil, enkel resa, och det blir dyrt. Och om jag ska ha med en fotograf betyder det dubbla kostnader.

”Vi är en lokaltidning och avstånden är stora här. Om du vill åka till en miljöstation i Lappland är det 40–50 mil, enkel resa, och det blir dyrt.”

Pekka Rahko – Kaleva, Finland

När medlen är knappa blir den tidskrävande journalistiken ofta beroende av enskildas engagemang. I en reportageserie i Norran granskade Ulrika Nohlgren hur Västerbottens natur förändrats sedan människan först bosatte sig i området.

– Jag fick jobba med reportagen då och då, mellan andra uppdrag. Det är svårt att uppskatta tidsåtgången, men varje del kanske tog tre–fyra dagar effektiv tid, säger hon.

– Och du får ändå inte samma läsning som på en notis om att en väg stängs av i Skellefteå. Då får du 7 000 klick mot 2 000 på det där reportaget du ägnade flera dagar åt. Man kan bli lite desperat av det.

Ändå fortsätter Ulrika Nohlgren och Norran, liksom många av regionens redaktioner, att bevaka miljö och klimat.

– Man önskar att vi kunde hitta något sätt att skriva om miljö som verkligen är engagerande. Vi har inte hittat den nyckeln än. Men vi får fortsätta att försöka, det handlar om samhällsuppdraget och känns så pass viktigt att vi måste.

• Miljöjournalistik är dyrt och tidskrävande, särskilt för mindre redaktioner med redan hög arbetsbelastning.
• Många redaktioner har svårt att få hög läsning på sin miljöjournalistik vilket ökar risken för att frågan prioriteras ned.
• Att internationella medier gör nedslag kan inte ersätta lokal och uthållig bevakning.

Politiska påtryckningar och ängsliga myndigheter

Den norska gödseljätten Yaras planer på storskalig fosfatutvinning i finska Sokli, nära Lapplands gräns mot Ryssland, fick redan från början hård kritik från den lokala rennäringen och miljörörelsen.

– De hade massiva utgrävningar i samband med malmprospektering. Det fanns misstankar om att Yara kanske hade gjort mer än vad undersökningstillståndet tillät, säger Tapani Leisti, reporter på YLE i Rovaniemi.

Han beslöt sig för att gräva i frågan och begärde ut en rapport som tillsynsmyndigheten NTM-centralen, motsvarande länsstyrelsen, sammanställt om provborrningarna.

– NTM-centralen förklarade att de inte kunde skicka rapporten eftersom det enligt Yara fanns affärshemligheter i den. Jag överklagade saken till norra Finlands förvaltningsdomstol och vann, men det tog över ett år och företaget hade tid att täcka skyttegravarna, säger han.

”Myndigheterna är rädda för de här stora bolagen men de är inte rädda för oss journalister. Det är ett problem.”

Tapani Leisti – YLE Rovaniemi, Finland

Det var inte en enskild händelse. Tapani Leisti har råkat ut för samma sak flera gånger och ser ett mönster.

– De här ”affärshemligheterna” har börjat komma de senaste åren. Företagen använder det här argumentet och myndigheterna är så rädda för tjänstefel att de inte lämnar ut uppgifter som ska vara offentliga. Myndigheterna är rädda för de här stora bolagen men de är inte rädda för oss journalister. Det är ett problem.

Tapani Leisti talar om en ”David mot Goliat-situation”. YLE-kollegan Timo Sipola i Uleåborg känner igen sig.

– Det är inte myndigheter som försöker förhala, utan företag. Det är en allmän utveckling, att företagen blir mer och mer slutna och anställer mer folk på mediesidan. Det blir mycket svårare att få något ut därifrån. Känslan är att pressavdelningarna inte är för oss journalister utan för att begränsa informationsflödet ut från företagen.

I Norge, Sverige och Finland är det ovanligt att det offentliga direkt angriper pressfriheten. Men exempel finns.

2014 gick Rysslands generalkonsul i Kirkenes till hårt angrepp mot Barents Observer som påstods ”förvränga fakta” och ha en antirysk agenda. Anklagelserna var grundlösa men likväl politiskt känsliga. Tidningens ägare tog till drastiska åtgärder.

Barents Observer finansierades med medel från offentligägda Barentssekretariatet, en organisation med uppdrag att stärka samarbetet mellan Norge och Ryssland, och publicerade på både norska och ryska. Nu fick chefredaktören Thomas Nilsen order om att innehållet hädanefter skulle stryka medhårs.

– När jag fick besked om att vi inte fick ha vår redaktionella frihet längre så var jag tvungen att höja handen och säga att den ordern har jag inte för avsikt att följa, att Barents Observer tänkte fortsätta bedriva fri och oavhängig journalistik. Då fick jag sparken på grund av illojalitet.

”Vi som jobbar här äger tidningen och den är organiserad som ett icke-vinstdrivande aktiebolag.”

Thomas Nilsen – Barents Observer, Norge

Skandalen var ett faktum. Pressfrihetsorganisationer rasade. Norges utrikesminister sågade beslutet. Och det pressade Barentssekretariatet drog tillbaka avskedet.

– Då var vi på redaktionen redan väldigt klara över att vi skulle lämna den organisationen. Vi flyttade till ett eget kontor och nystartade som The Independent Barents Observer. Vi som jobbar här äger tidningen och den är organiserad som ett icke-vinstdrivande aktiebolag, säger Thomas Nilsen.

– Men sådana här saker händer i Norge, i landet som ligger på första plats i Reportrar utan gränsers globala pressfrihetsindex.

Vad låg bakom den ryska generalkonsulns attack? Enligt norska public service-bolaget NRK var det den ryska underrättelsetjänsten FSB som ansåg att Barents Observers journalistik ”inte främjade relationen mellan länderna”. Exakt vad som fick FSB, eller generalkonsuln, att reagera är oklart.

– Men vi upplever att väldigt mycket av kritiken mot Barents Observer har handlat om vad vi skriver om miljö. Det är väldigt stora företag som jobbar i norra Ryssland, som Norilsk Nickel, Phosagro, Gazprom eller Rosneft. Det är företag med väldigt stora ekonomiska intressen, och därmed också väldigt lite intresse för att bli kritiserade, säger Thomas Nilsen.

Han förklarades persona non grata av Ryssland 2016 och Barents Observers sajt är sedan några år blockerad i landet.

”Stora företag eller kommuner tecknar avtal med lokala medier och betalar dem för att rapportera om vad borgmästaren eller fullmäktige gör.”

Anna Kirejeva – miljöjournalist, Ryssland

Frontalangrepp är inte det enda sättet att försöka lägga krokben för kritisk bevakning. Det finns även mjukare redskap för maktutövning.

– För vissa medier är det svårare att rapportera om miljöfrågor eftersom de har så kallade kontrakt om informationsstöd med förorenande företag. Och de här företagen skapar arbetstillfällen och betalar skatt, säger Anna Kirejeva, miljöjournalist i ryska Murmansk.

För många redaktioner är dessa kontrakt skillnaden mellan överlevnad och konkurs. Men fenomenet har en strukturell inverkan på rapporteringen.

– Stora företag eller kommuner tecknar avtal med lokala medier och betalar dem för att rapportera om vad borgmästaren eller fullmäktige gör. Självklart rapporterar de allt det positiva, säger hon.

– Det finns inget i avtalet om att mediet inte kan rapportera självständigt, men om de vill att kontraktet ska förnyas nästa år så undviker de att bevaka känsliga frågor eller förskönar historien. Dessvärre fungerar strategin, säger Anna Kirejeva.

– Nästan alla har de här kontrakten, förutom oberoende medier.

• Företag försöker kringgå offentlighetsprincipen med hänvisning till affärshemligheter.
• Offentliga organisationer är inte immuna mot politiska påtryckningar.
• Ekonomiskt stöd kan utformas för att styra innehållet i journalistiken.

Konkurrens från klimatet

I takt med att krismedvetenheten kring klimatförändringarna vuxit har också bevakningen ökat. Det gäller inte minst på redaktionerna i eller nära Arktis, där den globala uppvärmningen går snabbare än någon annanstans.

Men på sina håll syns en tendens till att klimatet tränger ut miljöfrågorna. Nästan som om det fanns en kvot för allt som rör planetens tillstånd, där miljö och klimat konkurrerar snarare än kompletterar bevakningen. Och där den hetare klimatfrågan drar det längsta strået.

– Miljöfrågor var trendigt för 30 år sedan, det är inte så trendigt längre. Då hade YLE speciella program som bara ägnade sig åt miljö men det finns inte kvar längre, säger Timo Sipola på YLE i Uleåborg.

Han är medlem i föreningen Miljöjournalisterna, som samlar ett drygt hundratal finska journalister, och säger att uppfattningen är densamma där. Det är ett problem, menar Timo Sipola. Viktiga miljögranskningar blir inte genomförda när redaktionerna i stället satsar sina resurser på klimatbevakning.

– Företagen har ju satsat på att framställa sig som miljövänner. Alla företag påstår att de värnar om miljön, samtidigt har det blivit mer ord och mindre handling. Men som säkert är fallet i de andra nordiska länder också så är det klimatfrågor som dominerar. Nu är det klimatet som är trendigt inom miljöjournalistik. Att arter försvinner är inte så populärt att bevaka.

”Nu är det klimatet som är trendigt inom miljöjournalistik. Att arter försvinner är inte så populärt att bevaka.”

Timo Sipola – YLE Uleåborg, Finland

På Norran i Skellefteå menar Ulrika Nohlgren att utvecklingen på redaktionerna speglar vad som diskuteras i samhället.

– Jag kan tycka att klimatfrågan har tagit över, det är den man har pratat mer om inom offentlig verksamhet. Det talas om att dra ned på energiförbrukningen, men inte så mycket om andra miljöåtgärder.

Olika redaktioner har valt olika strategier och olika angreppssätt. Barents Observer i Kirkenes ser miljö och klimat som integrerade ämnen.

– För oss är olja i Arktis och klimatfrågor lite av samma sak, de hänger ihop. När vi skriver om olja i Arktis är det inte nödvändigtvis på grund av föroreningsproblematik utan på grund av att ökad utvinning i området kan medföra en förlängning av fossilåldern i världen, säger chefredaktören Thomas Nilsen.

När NRK för några år sedan startade en klimatgrupp beslutades det i stället att frågorna huvudsakligen skulle hållas isär.

– Om vi skriver om natur eller miljö så ska det samtidigt kunna knytas till klimatet på ett eller annat sätt, säger klimatjournalisten Tiril Solvang som ingår i gruppen.

Men public service-bolagets linje har inte lett till mindre miljöbevakning, säger Tiril Solvang.

– Snarare tvärt om att det har blivit mer naturfrågor eftersom vi i större grad, kanske främst det senaste året, har sett hur natur och klimat hänger samman.

”Min bild är att artiklar om klimatförändringarna främst uppskattas av en mer utbildad läsekrets.”

Anonym miljöjournalist – Ryssland

I Ryssland är situationen annorlunda. Lokala miljöfrågor dominerar medan klimatperspektivet ännu inte fått genomslag.

– Jag upplever att klimatförändringarna är underbevakade, säger en journalist på en större redaktion i den ryska delen av Barentsregionen, som har valt att vara anonym.

Hen rapporterar regelbundet om naturgaspipelines, omlastning av kol, gruvor och rennäringens status. Men klimatfrågorna är svårare. Och läsarnas intresse svalare.

– Jag behöver mycket mer tid för att skriva om det. Och min bild är att artiklar om klimatförändringarna främst uppskattas av en mer utbildad läsekrets. Det är åtminstone intrycket jag får av diskussioner i sociala medier.

Murmanskbaserade miljöjournalisten Anna Kirejeva instämmer i beskrivningen.

– Mediehusen här är små och väldigt upptagna med lokala frågor. För att bevaka klimatet krävs tid. Och det är svårare att hitta den regionala vinkeln som gör läsarna intresserade, säger hon.

– Å andra sidan är klimatförändringarna den enda frågan där vi har total yttrandefrihet i Ryssland. Du kan kritisera Kremls klimatpolitik utan att drabbas av konsekvenser. Kanske tas frågan inte riktigt på allvar på politisk nivå. Kanske har de inte förstått riskerna.

• Det finns risk för en konkurrenssituation mellan klimat- och miljönyheter.
• Viktiga miljöfrågor kan hamna i skuggan om redaktioner prioriterar klimatet.
• I ryska Barentsregionen är klimatförändringarna i stället underbevakade.

Ryssland är avskuret

Ofta sägs det att Barentssamarbetet började med Michail Gorbatjovs tal i Murmansk 1987. På tröskeln till Norden öppnade kommunistpartiets sista generalsekreterare för regionalt samarbete kring ekonomi, miljöfrågor och säkerhet.

Åren som följde präglades av optimism och framtidstro. Muren föll. Norge och Sovjetunionen tecknade avtal om tätare kontakter. Sovjetunionen upplöstes.

1993 utvidgades och formaliserades samarbetet när Kirkenesdeklarationen undertecknades. Barentsregionen etablerades som begrepp.

Arbetet som inleddes när Sovjetunionens dåvarande ledare sträckte ut en hand betraktades som ett fredsprojekt. 35 år senare riskerar det att gå om intet när Rysslands nuvarande ledare har startat krig.

Precis som många andra internationella sammanslutningar har Barentsrådet beslutat att frysa allt samarbete med Ryssland. På hemmaplan har Ryssland samtidigt strypt pressfriheten ytterligare. Journalister har förbjudits att kalla kriget för ett krig. Den som sprider ”fejknyheter” – vilket enligt Kreml är all information som inte kommer från statliga källor – riskerar 15 års fängelse.

– Förstås har den så kallade specialoperationen som Ryssland bedriver i Ukraina kraftigt påverkat förhållandena för journalistik i Ryssland. Nya lagar har stiftats och numera räknas enbart officiell information som icke-fejk, säger Anna Kirejeva, miljöjournalist i Murmansk.

Några av landets främsta oberoende nyhetskanaler – som radiostationen Moskvas Eko och tidningen Novaja Gazeta, vars chefredaktör Dimitrij Muratov tilldelades Nobels fredspris 2021 – har helt lagt verksamheten på is. Andra har valt att inte bevaka kriget alls, hellre än att göra sig till språkrör för regeringens propaganda. Ytterligare några har i praktiken stängts av den ryska mediemyndigheten Roskomnadzor.

– Många oberoende medier har fått stänga. Många har blivit bannade. Det är ingen som vill sitta 15 år i fängelse anklagad för att sprida fejknyheter. Enormt många journalister har tillfälligt, hoppas vi, lämnat Ryssland för att rida ut det här och se vad som väntar, säger Anna Kirejeva.

”Jag kände att jag skulle vara begränsad om jag stannade kvar, om inte annat av min egen rädsla.”

Angelina Davydova – miljöjournalist i exil, Ryssland

Bland dessa journalister är Angelina Davydova, tidigare redaktör för en miljötidskrift i ryska Barentsregionen och en av landets mest namnkunniga inom sitt ämne.

– Jag utsattes inte för direkta påtryckningar. Men jag var journalist och föreläste ofta om miljö- och klimatfrågor. Jag hade ett program på Moskvas Eko som stängdes ned. Jag kände att jag skulle vara begränsad om jag stannade kvar, om inte annat av min egen rädsla, säger hon.

Beslutet att lämna Ryssland var svårt. Men Angelina Davydova valde att ha en röst i exilen framför att tystas i hemlandet.

– När kriget började var jag i chock. Jag grät mycket, det gör jag fortfarande. Jag kände skam och ansvar för vad mitt land gjorde samtidigt som jag kände mig maktlös att stoppa det. Det har varit en tuff tid. Nu kan jag känna mig okej ibland, särskilt när jag skriver eller arbetar. Men när jag träffar ryska eller ukrainska vänner på kvällarna kommer sorgen, säger hon.

Invasionen av Ukraina har ritat om spelplanen. Men Barentssamarbetet hade börjat knaka i fogarna långt innan de första explosionerna hördes i Kiev, Kharkiv och Odessa den 24 februari. Rysslands auktoritära utveckling har pågått länge.

– Den ryska pressfriheten sjönk med Kursk. Ryska medier var öppet kritisk mot regeringen. Det blev för mycket, säger Timo Sipola på YLE i Uleåborg.

– I Ryssland var allt mycket lättare på 1990-talet. Nu är det omöjligt att granska kärnsäkerheten där.

I augusti år 2000, när atomubåten Kursk och dess besättning på 118 man gick till botten i Barents hav, hade Vladimir Putin bara varit president i några månader. Kanske förstod den nytillträdde statschefen inte situationens allvar.

Putin valde först att inte avbryta sin ledighet vid Svarta havet. Parallellt med att en desperat räddningsinsats pågick publicerade nyhetskanaler bilder som visade en semesterklädd president på grillfest.

Det sägs att presidenten aldrig förlät den förödmjukelsen. Kort därefter anklagade han ryska journalister för att ”samvetslöst försöka utnyttja den här tragedin”. Många tolkade orden som ett förebud om hårdare tag mot landets medier. De fick rätt.

”Den ryska pressfriheten sjönk med Kursk. Ryska medier var öppet kritisk mot regeringen. Det blev för mycket.”

Timo Sipola – YLE Uleåborg, Finland

2012 undertecknade Putin lagstiftning som tog sikte mot det demokratiska civilsamhället. Ideella organisationer som tar emot finansiering från utlandet har sedan dess kunna få stämpeln ”utländsk agent”.

Lagen har efter hand utvidgats till att gälla redaktioner och enskilda journalister. Allt som publiceras av en individ eller organisation som fått stämpeln – oavsett om det är en kritisk granskning eller en kattbild i sociala medier – måste förses med information om att avsändaren är en ”utländsk agent”.

Så kallade utländska agenter måste även lämna regelbundna rapporter om sin ekonomi, på en detaljnivå som inkluderar basala vardagsinköp. Byråkratin är i sig en tidskrävande börda. Straffskalan för försummelser börjar med böter och sträcker sig till fem års fängelse.

Anna Kirejeva hade under en tid, genom sin dåvarande arbetsgivare, denna oönskade status.

– Jag var tvungen att underteckna alla mina jobb med ”den här artikeln är skriven av en utländsk agent”. Varje gång jag var på en presskonferens var jag tvungen att räcka upp handel och säga: ”Jag är en utländsk agent.” Varje gång jag ringde upp någon för en intervju var jag tvungen att presentera mig som utländsk agent.

Lagen har slagit hårt mot möjligheterna att samarbeta journalistiskt över gränserna. En redaktion i Norge, Sverige eller Finland kan inte längre anlita en rysk journalist för ett uppdrag.

– För ryska kollegor betyder risken att bli stämplad som utländsk agent att ditt liv blir jättesvårt om du får betalt från utlandet, säger Timo Sipola.

– På 90-talet hade vi en rysk korrespondent i Murmansk som varje vecka rapporterade om bland annat miljöfrågor för oss i norra Finland. De vi jobbade med var journalister på rysk stats-tv som fick extra betalt för arbetet de gjorde åt oss. Men sådant är inte möjligt längre. De skulle betraktas som utländska agenter.

Formellt finns inget förbud mot samarbete över gränserna så länge inga pengar byter ägare. Journalister har fortfarande möjlighet att byta kunskap och dela kontaktnät.

Men på Barents Observer har Thomas Nilsen märkt hur rädslan har tilltagit. Ryska myndigheter har trappat upp repressionen. Många journalister har blivit mer försiktiga.

– När jag är i kontakt med ryska kollegor märker jag att självcensur är ett begrepp som i allra starkaste grad kommer tillbaka, som man minns det från Sovjetunionens tid. Där är nog agentlagen en av orsakerna.

• När Ryssland invaderade Ukraina ströps samtidigt pressfriheten på hemmaplan.
• Ryska journalister riskerar att stämplas som ”utländska agenter”.
• Journalistiskt samarbete mellan Ryssland och de övriga Barentsländerna har försvårats kraftigt under senare år.

Stora utmaningar – och stor potential

Avstånden i Barentsregionen är stora. Journalisterna är få. Miljöjournalistik är dyrt och tidskrävande, samtidigt som arbetsbelastningen på många lokalredaktioner ökat i takt med att personalstyrkan minskat. Företag försöker försvåra granskning och politiska påtryckningar förekommer. Är läget nattsvart? Nej, långt därifrån.

Flera redaktioner sliter med att få hög läsning på miljönyheter. Frågorna kräver mycket av såväl journalisten som publiken.

– Jag tror att många uppfattar miljöfrågor som väldigt komplexa, och det är objektivt sant i många fall. Många miljöfrågor är trixiga. Där är det som journalist en utmaning att göra komplicerade grejer begripliga utan att för den sakens skull göra det för slarvigt, säger Arne Müller, miljöjournalist i Umeå.

Men samtidigt ser han en ökad efterfrågan på fördjupande journalistik.

– Jag skulle säga att det finns en växande grupp som är väldigt engagerad och försöker lära sig saker på djupet. Gruvfrågorna är så slående, där har det vuxit fram ett antal lokalnätverk som engagerar sig och bedriver folkbildning kring den här typen av miljöfrågor. Jag har träffat människor som på tre år gått från noll koll till att de läser tjocka miljökonsekvensbeskrivningar från gruvbolagen och benar ut innehållet.

Pekka Rahko på dagstidningen Kaleva i Uleåborg talar om en förändrad samhällssyn. Även om miljöfrågorna inte alltid får genomslag finns det inte längre någon som avfärdar dem som oviktiga.

– Kanske har den allmänna attityden gentemot naturvård förändrats. Om jag skriver en kolumn om ett föreslaget naturvårdsprojekt får jag inte lika många arga samtal som jag fick för 20 år sedan, säger han.

– Det har skett en stor förändring i den lokala politiken. Och en förändring i inställningen till dessa frågor. Det avspeglar sig också i hur vi journalister bevakar dem.

”Om man backar 20 år tillbaka så fanns ingen kritiskt granskande journalistik av gruvbranschen. Jag hörde absolut till den breda ström som bara konstaterade ’ny gruva, trevligt, det blir mer jobb’.”

Arne Müller – frilansjournalist, Sverige

I Ryssland har oberoende medier tvingats stänga och statskontrollerade kanaler fylls av propaganda. Men innan invasionen av Ukraina hade den ryska miljöjournalistiken tagit stora kliv på kort tid.

– När jag började skriva om klimat och miljö, runt 2008, var jag en av få journalister som bevakade det. Men de senaste åren har rapporteringen verkligen ökat. Innan kriget var det här ett växande fält och många yngre journalister intresserade sig för frågorna, säger Angelina Davydova.

Trots vittnesmålen om att miljöfrågor ibland har svårt att hävda sig i konkurrensen från klimatet så betyder det inte att miljöbevakningen gått bakåt. I avgörande avseenden har i stället kunskapen och kvaliteten ökat.

– Om man backar 20 år tillbaka så fanns ingen kritiskt granskande journalistik av gruvbranschen. Jag hörde absolut till den breda ström som bara konstaterade att ”ny gruva, trevligt, det blir mer jobb”, säger Arne Müller.

– Men där har det hänt en del. I dag finns en grundläggande förståelse: ”Vi måste kolla, vad är det här för bolag, är det här seriöst?” Förut kunde väldigt tveksamma uppgifter som cirkulerades av bolag publiceras av massmedier på ett sätt som inte skulle ske i dag. Det är ett område där bevakningen blivit bättre.

Trots utmaningarna produceras högkvalitativ miljöjournalistik i Barentsregionen. Redaktioner väljer att satsa på frågorna fastän det finns enklare sätt att nå klick och intäkter.

Vad skulle krävas för att utveckla och stärka miljöjournalistiken? Ett svar som återkommer när Reportrar utan gränser ställer frågan är ökat samarbete över gränserna.

– Det är få medier i Barentsregionen, och det är få stora medier, så därför tror jag att gränsöverskridande journalistik i arbetet med miljöfrågor är otroligt viktigt, säger Thomas Nilsen på Barents Observer.

– Om vi har miljöproblem med en gruvverksamhet i Nordnorge så kan det mycket väl vara så att vi kan lära oss av duktiga journalister i norra Sverige som har jobbat med motsvarande saker. Eller att vi kan lära av något som journalister på Kolahalvön eller i Arkhangelsk har gjort.

Miljöproblem är ofta gränsöverskridande till sin natur. Ett oljeutsläpp stoppas inte av landgränser. Det gör sällan företagen vars verksamhet står för miljöriskerna heller.

– Om man tittar just på gruvfrågorna är det supertydligt att det är bolag som väldigt osentimentalt rör sig över gränser och mellan kontinenter. Ska man hålla kolla på dem krävs det mycket mer internationellt samarbete, säger Arne Müller.

”Jag brukar skämta om att vi inte är klassade som utländsk agent, men att vi jobbar på det.”

Anna Kirejeva – miljöjournalist, Ryssland

I kölvattnet av det politiska Barentssamarbetet bildades det internationella journalistnätverket Barents Press där många av de medverkande i denna rapport är medlemmar.

– Barents Press grundades av och för journalister. När järnridån kollapsade var det många som ville veta vad som hände i Ryssland, säger dess ryska ordförande, miljöjournalisten Anna Kirejeva.

Nätverket utgör ett värdefullt forum för kontakter och kunskapsutbyte. Men verksamheten påverkas av såväl praktiska problem som politiska hot. Först var gränsen till Ryssland stängd på grund av pandemin, nu är den stängd till följd av invasionen av Ukraina. Den ryska delen av nätverket finansieras dessutom med medel från utlandet och kan när som helst ådra sig myndigheternas vrede.

– Jag brukar skämta om att vi inte är klassade som utländsk agent, men att vi jobbar på det, säger Anna Kirejeva.

– Vi är registrerade som ett företag, inte en ideell organisation. Och vi producerar inte journalistik, vi möjliggör samarbete. Vi försöker vara diplomatiska och väljer neutrala ämnen för våra pressresor och seminarier, vi stöder inga politiska partier och vi gör inte skillnad på journalister från statliga eller oberoende medier, alla är välkomna. Vi har inte korsat gränsen ännu. Men om de vill stämpla oss som utländsk agent kommer de att göra det.

Initiativ som Barents Press skapar förutsättningar, men för att omsätta dessa i journalistik krävs tid och resurser.

– Vi håller det här samarbetet i liv, men det finns längre inte så mycket konkret samarbete när det gäller journalistik. Fram till runt 2000 någonting delade vi i Barents press ut ett stipendium för att främja gränsöverskridande journalistik. Man var tvungen att vara journalister från åtminstone två länder för att kunna söka för gemensamma projekt. Men Norge som betalade större delen av det här tyckte inte längre att det var viktigt, säger Timo Sipola som är ordförande för nätverkets finska gren.

Det mest hållbara vore om resurserna kom från redaktionsledningarna. På den nivån är dock intresset svalt, säger Timo Sipola.

– Internationellt samarbete har mycket mer än tidigare att göra med om någon är intresserad av att driva frågan. Jag tror att journalisterna är intresserade av det, men arbetsgivarna är inte jätteintresserade. De vill begränsa sig till den publik de har i uppdrag att nå. Om man pratar om kommersiella medier är det också publiken som betalar innehållet i tidningen.

”Tänk om tidningar i Sverige, Finland, Norge och Ryssland kunde gå samman om ett gemensamt grävprojekt om gruvverksamhet.”

Thomas Nilsen – Barents Observer, Norge

Men Thomas Nilsen, själv chefredaktör, menar att arbetsgivarna har anledning att tänka om. Gränsöverskridande samarbeten handlar inte enbart om att stärka kvaliteten, utan också om att effektivisera resursutnyttjandet.

– Tänk om tidningar i Sverige, Finland, Norge och Ryssland kunde gå samman om ett gemensamt grävprojekt om gruvverksamhet. I dag kanske redaktören säger: ”Ja, vi kan sätta en journalist på att gräva i en månad, men vi har inte råd med två.” Men om man tar en i varje land har du plötsligt fyra i grävgruppen, säger han.

– Tidningar som Norrländska Socialdemokraten, Lapin-Kansa, Barents Observer och 7×7 Journal är inte konkurrenter. Vi publicerar på olika språk. Att slå samman kraften och sedan publicera i fyra olika länder, det tror jag skulle ge journalistiken en väldig styrka.

• Miljöproblem och företag rör sig över gränser – journalistiken måste kunna göra detsamma.
• På ledningsnivå är intresset för gränsöverskridande journalistiska samarbeten lågt.
• Gränsöverskridande samarbete kan effektivisera resursutnyttjandet och skapa ömsesidig nytta.

Text: Ivar Andersen
Illustration: Jonas Embring

---

Reportrar utan gränser Sverige rekommenderar:

• Miljöjournalistiken stärks av lokal förankring – förbättra de ekonomiska förutsättningarna för redaktioner i glesbygd.
• Miljöproblem känner inga landsgränser – stöd initiativ för journalistiskt utbyte i Barentsregionen.
• Överge inte Rysslands journalister – lyft frågan om pressfrihet i Ryssland i alla tillgängliga forum.

---

Se den här rapporten som film

Filmen har beviljats medel från FBA:s stöd till civilsamhället för fred och säkerhet, läs mer på www.fba.se/stod. Det är Reportrar utan gränser som ansvarar för innehållet.